Egentligen är jag inte särskilt mycket för summeringar, checka av bucket lists, eller för den delen nyårslöften. Men jag brukar reflektera och fundera en del, för att både minnas och bli glad av vad man har och vad man varit med om, men också för att dra lärdom därav. Så vad minns jag från 2016 och familjens alla äventyr?
Året inleddes faktiskt med en charterresa i januari till Gran Canaria, min och familjens första. Vi hade det lugnt och skönt, men charter är nog inte konceptet för den här familjen. Jag är tacksam att vi avstod all-inclusive konceptet och därmed undvek hotellets stökiga jättebuffé till lunch och middag, frukosten räckte gott.
Jag var pappaledig hela första halvåret, så även om inte denna blogg var född då, så bjöd vintern och våren på många små dagsäventyr för mig och Gabriel. Till exempel så vandrade vi en del på Sörmlandsleden som uppvärmning inför sommarens stora äventyr, Fjällräven Classic, 110 kilometer vandring från Nikkaluokta till Abisko. Jag gillar verkligen konceptet med Sörmlandsleden, relativt korta distanser (varierande men typiskt runt milen långa), lätta att ta sig till och från och passar utmärkt att vandra som dagsutflykter eller gå flera i rad, det finns små slingor som tar dig tillbaka till din utgångspunkt eller så tar du buss eller tåg efter några dagars vandring. Leden är väl utmärkt och du behöver i princip inte ha med dig karta. Det finns verkligen inga ursäkter att inte ge sig iväg på en snutt, den tar dig från tätort till urskog, upp på fantastiska höjder och in till de vackraste sjöarna.
Sommaren innehöll en hel del häng på landet, men vi hann också med en vecka i Italien som kanske inte var så äventyrsfull utan mer semester med häng vid poolen och besök på vingårdar. Hemma i Sverige så blev det också en tur ner till Öland och besök hos en kompis på torpet och fyren.
Det var nu som bloggen föddes, i de sista förberedelserna inför Classic. Jag hade tidigare gästbloggat lite hos Naturkompaniet, vilket säkert fortsätter, men tanken på att få berätta sin egen story på sitt eget vis, och inte bara då och då, gjorde att jag sent en kväll mest på test lade upp det första inlägget här på bloggen. Nu när jag ser tillbaka på vad det har blivit av det så är jag lite nöjd och jag hoppas att det har gett dig som läsare nånting också. För tanken var ju att dela med sig av våra erfarenheter, att inspirera dig som småbarnsförälder, men också för att jag tycker det är kul att skriva och fota. Men jag kan också konstatera att det var lite drygt två månader som mest mellan inläggen under hösten, vilket nog inte var tanken. Jag har i och för sig inte tänkt att det måste skrivas hela tiden, utan då det finns nåt att berätta. Nu i eftertankens tid så funderar jag på om det var så enkelt att det inte fanns tillräckligt att berätta och varför var det så? Jo, det ligger en del sanning i det, men varför då? Tyvärr kanske det var så att mycket fokus låg på jobbet i höst, att små äventyr ändå kräver viss planering och förberedelser, även om de är små. Borde jag jobba mindre? Borde vi ge os ut oftare? Borde jag skriva mera? Ja, det ligger nog nåt i det. Så utan att lova nåt till dig som läsare och utan att avge något nyårslöfte, så hoppas jag på fler små och stora äventyr under 2017.
I början av augusti var det som sagt dags för Fjällräven Classic, för fjärde gången för mig själv, för andra gången för familjen men för första gången för Gabriel. Vi hade en fantastisk vandring, även om vädret nog var det sämsta jag har haft under mina fyra gånger, så var det ändå inget skitväder i fjällvärldens nomenklatur. För fjällen kan verkligen bjuda på både snöstorm, sidregn och stormbyar, inte bara lite grann, utan ihållande dag ut och dag in, vilket vi slapp. Vi hade tvärtom väldigt varierande väder, ömsom stormby ömsom strålande sol och ömsom regnskurar. Gabriel fick en lättare förkylning och var lite trumpen och näsan rann en del, men på det hela taget var det en strålande upplevelse med mycket skratt, härliga stunder och fantastiskt sällskap både i familjen och alla vandrare vi mötte längs vägen.
Fjällräven Classic är lite som motsatsen till ”Into the Wild”, den tar dig förvisso in i en fantastisk natur och miljö, men du gör det inte ensam, du delar din upplevelse med alla andra och de delar sin med dig. Du kan absolut vandra ensam eller tyst, en stund eller ett par timmar om du vill. Bara njuta av landskapet och umgås lite med dina egna tankar, men jag gillar verkligen att man också gör det tillsammans med alla andra. Många trevliga stunder blev det längs vägen, och Gabriel bjöd på en hel del upptåg och skratt.
Hösten blev de små äventyrens tid, vi började storstilat med en cykeltur med två tältövernattningar på Utö i Stockholms södra skärgård. När vi vaknade på morgonen hade dimman rullat in och det var krispig kyla i luften. Nu hade sommaren släppt greppet och hösten var i antågande. Några veckor senare vandrade jag och Malcolm runt Källtorpssjön vid Hellasgården och sov i tält, den här gången var det bara nån enstaka plusgrad på natten och det kändes att det var höst, men på dagen värmde solen oss riktigt bra.
Allt har jag inte hunnit skriva om, en lördag ville vi ut i naturen men hade inte kommit oss för att planera, så vi tog barnvagnen en knapp kilometer bort till skogen bakom Karlbergs slott, vilket kanske inte ens kan kallas skog, men vi åt plättar med sylt och lekte bland löven. Hagaparken har också besökts på små utflykter och ibland räcker det med några timmar ute med smörgås och varm choklad. När vi nu blickar framåt så är de ändå de lite större miniäventyren som lockar mest, helgäventyren med en liten strapats, en liten ansträngning. Som igår när jag skrev om vårt sista miniäventyr för året som tog oss till sjön Tyren i Rudans friluftsområde. Men som Malcolm påpekade, vi måste tälta mera!
Ett inte så pjåkigt år, men vad mycket det finns att se fram emot. Grabbarna växer och nyfikenheten har ingen hejd. Nya äventyr lurar runt varje hörn, det gäller bara att hinna med att ta vara på dem 🙂
Bra skrivet och fina bilder. Tack föra att du delar med dig.