Även denna dag hade vi en hygglig distans att traska enligt vår huvudplan, men vi hade också några kortare alternativ, för man vet ju aldrig hur det känns på tredje dagen på fjället och med dryga fyra och en halv mil i bena. Vi hade också hygglig respekt för Tjäktjapasset. Vi mindes hur det var två år tidigare när vi gick denna vandring med Gabriels storebror. Nu kanske ni tror att vi menar de typ 400 höjdmeter man ska klara av från Sälka upp till Kungsledens högsta topp innan det vänder nedför, men nej. Vi mindes sträckan efter passet, den som går nedför, i det klippiga månlandskapet av sten, lite trötta efter att gått upp till passet, och väldigt sugna på matpausen som hägrade borta vid Check Pointen, som ligger retsamt fler kilometer längre bort än vad man först tänker sig. Så vi visste inte riktigt hur långt vi skulle komma, men var inställda på att det kunde bli en tuffare dag och fast beslutna att hålla gott humör och ta det som det kommer.
Det är inte särskilt långt till passet från Sälka, lite lagom att ingjuta Second Breakfast på en sten vid stigen och heja på våra medvandrare som passerade i en strid ström. När vi väl var framme vid den sista rejäla branten uppför passet fyllde vi på vatten och tog en Snickers var. Sen var det bara att hugga i och med korta beslutsamma steg bestiga passet. Det kändes onekligen lite mer med mina 27 kilo på ryggen, men det är ganska kort och tar inte mer än typ 20 minuter att ta sig upp. Jag mindes förra sommarens alpvandring där vi en av de tuffaste dagarna gick hela dagen i cirkus trettio grader lutning. Det gick inte fort, men det gick det också. Väl uppe så småregnar och blåser det nästan jämt, så även denna dag. Godispaus och blöjbyte fick det bli i den lilla topp/nödstugan på kanske femton kvadratmeter och för tillfället fylld av bulgarer och ungrare. Fjällräven Classic har blivit ett ganska internationellt event och speciellt i första startgrupp.
När nödvändiga bestyr var avklarade så gav vi oss iväg med blicken ett par decimeter framför fossingarna. Att gå nedåt med tung packning är jobbigt, att dessutom hela tiden behöva trippa på stenar och klippblock gör ju inte saken lättare. Gabriel passar på att sova en hel del, där han sitter väl inbäddad i både vinterdunoverall och regn- och vattentäta byxor och jacka, samt med bärryggsäckens regnskydd pådraget. Han har det nog rätt gosigt där inne, och tur är det för det tar oss en stund att komma fram till Check Pointen som vi har tänkt ska bli vår lunchpaus. Vi tar varsin proteinbar och en Snickers längs vägen. Kvart över ett vaknar Gabriel och tycker det är dags för lunch, vi håller med och tio minuter senare är vi faktiskt framme vid Check Pointen.
Jag har gått Classic tre gånger tidigare, och har haft överlag väldigt bra väder alla gånger, men just vid denna blåsiga och oskyddade Check Point har det alltid kommit en regnskur. Och det blåser alltid riktigt kallt. Inför årets vandring var väderleksrapporterna veckan och dagarna innan allt ifrån lite regn till lite för mycket regn. Vi hade själva konstaterat efter vandringen för två år sedan att vi aldrig testat på blöjbyte i ösregn. Det är ju inget man ser direkt fram emot, men det verkade kunna bli realitet på denna vandring såsom prognosen såg ut. Man sätter ju inte upp tältet bara för att lite snabbt byta en blöja längs leden en förmiddag, så vad gör man? Nåt typ av vind, men framför allt regnskydd måste man ju ha. Vi kom fram till att vi borde skaffa en ”Tarp”. Alltså en liten presenning, eller tälttak. Tänk ett sånt där klassiskt v-tält med varsin gavelpinne och en taknock som Janne Långben har när han ska ut och tälta. Tänk sen bort golvet, väggarna, sidorna, och bort med alla pinnarna. Vad har du kvar, jo själva tälttaket, en Tarp. Vi var samtidigt inte så lockade att öka på vår packning mer än nödvändigt, så lätt, men framför allt inte så stor, var viktigt. Vi spanade runt en del och det var inte jättelätt att hitta små alternativ, men till slut hittade vi en från Sea to Summit. Den köptes in dagen innan avresa och sen låg den där i packningen fram till Check Point Tjäktja. Så väl framme och incheckade så drog jag fram den och två vandringsstavar som skulle få extrajobba som tältpinnar. Det första jag inser är att den är tunn och rackarns fladdrig, samt att alla snören som sitter fästa i öljetter längs sidan och i hörnen är ihopsurrade i små nystan. Skit också, tänker jag när jag pillar upp en efter en. När det väl var gjort var det dags att försöka få fast nån ände i marken. Som tur är har vi i alla fall kommit ihåg att plocka ur fyra tältspikar från tältet och börjar trevande sätta fast ett snöre i marken och pilla in en stav för att få lite höjd. Idén är att få till ett litet minivindskydd som är typ midjehöjd i framkant. När stavarna faller ihop den tredje gången och vi vänt på Tarpen en gång inser jag att linorna är helt enkelt på tok för korta i hörnen och de enda två som egentligen har nån vettig längd är de två som utgår från nocken. Hmm, frust, och morr. Vi vänder ytterligare en gång, ny plan. Denna gång börjar det arta sig lite och en tältstav står och svajar själv, tarpen fladdrar betänkligt i vinden. Medans jag står och håller i den andra ändens mittöljett och undrar hur jag ska få fast den kommer en sydkoreansk kille och snavar över den tunna linan som håller den första staven och allt rasar ihop, igen. Då ger vi upp! För att spä på känslan av komplett idiot och nybörjare, så inser vi att eftersom vi gör detta vid en Check Point, och speciellt bakom en kulle där det enda lilla typ lä man kan hitta på kilometer finns, så finns även en publik på kanske över hundra personer. Jag inser att de just fått se nåt som närmast för tankarna till S.O.S Sällskapsresan, och jag och Maria har inte spelat de klipskaste karaktärerna.
Vi lägger ner hela övningen och lagar mat istället och hoppas på uppehåll. Helt otroligt så blir detta min första paus vid Check Point Tjäktja utan regn. Vi njuter av varmt kaffe och mjuk morotskaka som det bjuds på, Gabriel får givetvis en egen och mofflar in den utan problem. Vi kan med lite distans till spektaklet konstatera att man aldrig ska ta med sig oprövad utrustning ut på fjället. Om det bara hade varit ett test hemma i Vasaparken, så hade vi varit hundra gånger mer förberedda på hur denna Tarp faktiskt fungerar och vad som är bästa sätt att sätta upp den. Jag hade även insett att den skulle ha modifierats med lite längre linor och sådana där justerare man har på tältet. Den viktökningen hade varit enkelt motiverad. Så, ett konkret tips, testa din utrustning och lär dig hantera den. Övning ger färdighet, så enkelt är det.
Kvart i tre lämnar vi Tjäktja och spatserar iväg längs leden in i den vidsträckta och vackra Allesvagge, som ska ta oss ner till nästa etappmål Alesjaure. I början av dagen så visste vi inte riktigt hur långt vi skulle komma, men det är ganska lätt terräng, vinden i ryggen och svagt neråt. Gabriel sover en del inledningsvis men tjoar och tjimmar en hel del framåt eftermiddagen. Stegen känns lätta och vi konstaterar snart att Alesjaure blir perfekt nattstopp som vi kommer till en stund efter klockan sex. På frågan om var bästa tältplats finns på denna ganska klippiga stugplats, får vi rådet att söka oss ut mot klippan på vänsterkanten, med magnifik utsikt över sjön, Kungsleden och den stora hängbron. Två helikoptrar cirklar i skyn och Gabriel är mäkta imponerad när vi studerar den enes landning. Sen beger vi oss bort mot vår tilltänkta tältplats, intet ont anande att den stigen tar oss rakt förbi Alesjaures andra helikopterplatta (läs, platt och markerad stenhäll) och just som vi passerar så var det ju en helikopter till som gick in för landning. Maria nästan slänger sig på marken, med Gabriel fortfarande sittandes i bärryggan på ryggen, för att inte blåsa av klipporna i den hårda vind som uppstår under helikopterns rotor. Själv tar jag ett knä i marken och borrar ner stavarna och hänger mig över dem tills faran är över och helikoptern har lyft igen.
Efter denna lilla incident så tar vi oss helskinnade fram till vår kalasfina tältplats på klippan med första parkett. Vi fixar snabbt ihop lite käk och kalasar på sista snutten salami, idag är siktet inställt på familjebastu istället för gårdagens seriella manöver. Det är ju smått fantastiskt att det finns bastu långt ut på fjället, och vad som är lite extra fantastiskt med bastun i Alesjaure är att i tvättrummet mellan omklädningsrummet och bastun finns ytterligare en vedeldad panna, en varmvattenberedare av tämligen stort format. Här kan du med andra ord tillfredsställa riktigt kräsna förväntningar på tvätt och tvagning. Gabriel bastar lite avvaktande men lyser upp som en kung när han får tvål och det varma vattnet hällt över sig gång på gång.
Väl tillbaka i tältet somnar kungen snabbt och vi vuxna gör oss en nattmacka och sitter och småsnackar lite och njuter av utsikten över fjället innan vi också borstar tänderna och kryper ner i sovsäcken.
