Nu är vi tillbaka hemma efter sommarens stora äventyr, Fjällräven Classic. Här följer en liten artikelserie hur det var för Gabriel, ett och ett halvt år, mamma och pappa att vandra de 110 kilometerna längs Kungsleden. Men först en liten intro till Fjällräven Classic och varför man väljer att ge sig ut på ett sådant äventyr med en liten knatte.
Det hela började egentligen för fyra år sedan då pappa Pierre hängde på en kompis på Classic, och blev genast såld på evenemanget. Classic är något så unikt som ett socialt och lättillgängligt vandringsevent, längs underbart vacker fjällnatur, på det riktiga fjället, utan krusiduller. Man går relativt långt, men det är ingen tävling och man behöver inte känna sig stressad. Man väljer själv hur många etapper/övernattningar man vill dela upp vandringen på. Man sover i tält och bär med sig all sin mat och skräp från start till mål. Classic är inget för den som vill uppleva ensamheten i en vecka, tvärtom träffar man mycket folk längs leden och man hjälper och peppar varandra, bastar ihop på kvällarna och småsnackar vid fjällbäckarna. Vad som är fantastiskt och lite paradoxalt är att man fortfarande vandrar ganska långt, så det finns gott om tid att njuta av tystnaden och de vidsträckta vyerna, eller bara gå och fundera lite för sig själv.
Så när jag kom hem från mitt första Classic sa jag på skämt till Maria att nästa år får vi gå med Malcolm, vår äldsta son som då bara var två månader. Till min förvåning så blev det faktiskt så och det kan du läsa om här. Det var också starten på familjens vandrings och äventyrslusta, sommaren efter det var vi i Alperna och vandrade med bägge barnen, så i år kändes det nästan som en självklarhet att vi skulle göra Classic med vår yngsta son Gabriel, nu 17 månader, och det är den berättelsen som här följer.
Om du vill läsa mer om själva Fjällräven Classic så surfa in på deras hemsida. Vår plan var att dela upp vandringen i fem dagsetapper, alltså fyra övernattningar. Man vet dock aldrig på förhand hur det kommer att vara, orkar man bära, hur är vädret, Gabriels dagsform? Ja, det är många faktorer som spelar in, men det kändes som en ganska stabil plan. Vi hade en idé om var vi skulle lägga etappmålen, men lät det vara ganska flexibelt. Egentligen var det nog bara första dagens mål som vi spikat någorlunda väl.
Solen sken när vi lite morgontrötta steg upp på fredagsmorgonen och genast kände vi oss taggade, äntligen var det dags. Gabriel hade sovit riktigt bra i sin sovsäck, men en stund efter fem hade han vaknat, satt sig upp och tittat på Maria som om ”kom igen nu, dags att starta äventyret”. Mamma var inte lika pigg och öppnade upp sin sovsäck lite grann och drog Gabriel intill sig som kröp ner i hennes sovsäck och somnade om. Detta skulle visa sig vara lite av ett misstag, det blir nämligen rätt trångt i en sovsäck om man är två, även om den minsta inte mäter över 80 cm.
Starten gick klockan nio, men då stod vi på sidlinjen och tittade på, lite chockade över att allt tar sån tid att fixa i ordning när man har barn med sig. Vi blev faktiskt mycket bättre de kommande dagarna på morgon- och kvällsrutiner, men det kan sägas på en gång att det är svårt att parallellisera saker när man vandrar med barn. ”Du tar tältet så fixar jag frukost” är inte funkis, utan en håller ett öga på killen och en fixar. Men så är det ju hemma också vilket alla småbarnsföräldrar säkert känner igen, att gå på toaletten behöver ju inte alltid betyda egen tid…
Innan vi lämnade Nikkaluokta så hängde jag upp ryggan på vågen och hör direkt hur en kille i den Sydkoreanska gruppen bakom mig utbrister: ”We have a winner”, jag vänder mig om och svarar: ”No, that is certainly not winning” när jag ser att nålen stannat på 27,5 kilo. Vi knatar iväg i strålande solsken och höga förväntningar. Efter några kilometer stannar vi och justerar utrustningen något, vädrar fötterna, byter en blöja, kokar kaffe och tar en macka. Ett koncept som vi plockade upp från hoberna i ”Sagan om ringen”, så kallad ”Second breakfast”.
Det visar sig ganska omedelbart att vi håller ett något högre tempo än många på leden när vi går, men å andra sidan så pausar vi lite oftare och även kanske lite längre, både för min skull som ändå har en ganska tung rygga, och för Gabriels skull. Ett konkret tips när man vandrar med barn är att ha lite extra koll på både sin egen mat-och-sov-klocka som barnens. Detta fick vi erfara redan första dagen då vi inser att det suger i lunchtarmen hos alla tre och blodsockret har vänt neråt. Nåväl, vi tar paus vid nästa bäck, trots att vi befinner oss mitt i björkskogen, halvvägs till Kebnekaise och kanske en halvtimme kvar till en betydligt finare och öppnare lunchplats. Baksidan av denna strategi visar sig i samma sekund som ryggsäcken nuddar marken. De anfaller från alla håll, mygg och knott. Det blir den kortaste lunchen vi nånsin haft, under en halvtimme och sen upp med packningen igen och iväg. Nån timme senare blir det kaffe på maten vid en betydligt lugnare och vackrare plats. Man ska komma ihåg att vi är här på semester och det gäller att njuta längs vägen, bland annat därför så innehåller den något tunga ryggan såväl kaffe, godis, russin, nötter som italiensk salami och viltost.
Vid halv fem checkar vi in på den första Check Pointen, vid Kebnekaise fjällstation och kan konstatera att de första 19 kilometerna har gått över förväntan, trots att det kom några kortare regnskurar och man fick ta av och på regnjackan ett antal gånger, för att undvika att antingen vara blöt som en hund, alternativt kokt i sin egen svett. Här uppstår också vårt första val, ska vi laga middag och sen fortsätta en bit fram in i Siellavagge på Dag Hammarskölds led, eller ska vi invänta första sittningen på Elsas Kök? Det blir det senare, en trerätters och en öl är ju aldrig fel, och Gabriel hittar dessutom en jämngammal kompis vid bordet bredvid. Så först strax efter åtta är vi på leden igen. Vi ska dock inte gå så långt, mest komma bort från den direkta närheten till fjällstationen, samt att det faktiskt är ganska dåligt med fina tältplatser direkt efter Keb. Vi knallar på nästan en timma innan vi slår läger precis vid deltat nedanför Tolpagornis mäktiga krater. I kväll somnar Gabriel, ja hela familjen, så fort huvudet landar på kudden, eller rättare sagt dunjackan.
God natt!
