Det var våffeldagen i helgen som var, vilket vi såklart ville ta vara på. Jag minns från min barndom att våfflor var ett tydligt vårtecken. För det gjordes alltid utomhus i gamla tunga våffeljärn som osade en hel del och det var ett himla slit för den som stod vid järnen för att hålla ruljansen uppe när familj och släkt skulle förses. Vi barn sprang runt i trädgården där snödroppar, krokusar och andra trädgårdsblommor börjat titta fram. I år kanske vi skapade en ny familjetradition, att göra våfflor över öppen eld ute i skogen. Men låt oss ta det från början.
Det var som sagt våffeldagen i helgen så jag och Maria bjöd med min bror med sambo att komma med ut på ett litet miniäventyr och grilla våfflor. Jag hade några veckor tidigare hittat ett våffeljärn på Naturkompaniet som jag bara var tvungen att skaffa, såklart med en förhoppning att nu till våren kunna bjuda familjen på både upplevelse och mellis i skogen. Vädret visade sig denna dag från sin absolut bästa sida, men det började faktiskt lite grått och bistert när vi knatade hemifrån vid 8.35 på söndagsmorgonen. Vi hade för ovanlighets skull en ganska genomtänkt plan. Vi siktade på ett vindskydd och eldstad vid Långsjön i Paradisets naturreservat, men om det inte skulle funka så finns det mängder med eldstäder längs med Sameslingan som är ett fem kilometer långt spår med utgångspunkt från torpet i Paradiset. För att hinna fram i tid till lunch, och tajma bussen till Paradiset (som går ungefär en gång i timmen), så var vi tvungna att börja i god tid. Vid kvart över 10 så klev vi av bussen och och följde de blå markeringarna med ett litet P bort längs vägen. Det är en knapp kilometer att gå från Ådrans busshållplats till torpet som är utgångspunkt för det mesta i Paradiset. Om du kommer med bil så kan du parkera ända framme vid torpet och spara lite tid.
Vid torpet tog vi vår första paus med en festis och sprang runt och undersökte både det ena och det andra, men snart var familjen återigen hand i hand på stigen. Snart sprack den grå himmlen upp och solen kom fram och värmde vad som skulle bli årets första riktigt varma vårdag, fantastiskt. Vid det första vindskyddet vi passerade var brasan redan tänd, ett gäng strövare var redan igång att bygga hinderbana ute i skogen. Vi knallade vidare och strax innan vi kom fram till Ugglekojan kom min bror ikapp familjen. De hade tagit en behövlig sovmorgon och kom ut med en senare buss, men gick snabbt ifatt oss. Även här var brasan redan tänd och två pensionärer satt och grillade korv och drack kaffe. Vi höll oss till russinpaus och undersökning av själva Ugglekojan, som jag tror är nån typ av nödstuga som brukar finnas i fjällen.
Gabriel domderar från det kungliga sätet
Hittills hade själva marscherandet gått oväntad bra, med bra fart i bena och lite gnäll. Undantaget det faktum att fram till dess att min bror kom ikapp oss, så funderades det ganska mycket på var han och Lina tagit vägen och när jag sa att de var bakom oss var Malcolm mycket bestämd i att de var de minsann inte alls. För om han vände sig bakåt så syntes ingen till.
Väl framme vid Långsjön så förstod vi att det var fler som kommit på den briljanta idén att ge sig ut i skogen, och till lunch är det i så fall tydligen obligatorisk korvgrillning. Vi å andra sidan hade tagit med oss färsk fylld pasta och pastasås på tetrapak, vilket betydde att steg ett var att koka 2,5 liter vatten i en stor kastrull över elden. Vi hällde kvickt upp vattnet och placerade kastrullen på gallret ovanför elden som sällskapet som redan satt runt eldstaden när vi kom prisade för sin perfekta glöd. Jag dolde min förvåning och slängde en fundersam blick tillbaka på de två små vedklamparna under grytan som vid närmare granskning faktiskt glödde rätt bra. Min första tanke hade varit att gå och hämta sisådär 10 vedklampar till för att få lite fart på det hela, men då hade vi väl antagligen flamberat de stackars korvarna som skulle grillas. Så svensk som man är försökte jag låtsas som ingenting och härdade ut tills sällskapet var klara med grillningen, typ 25 minuter senare. Lina och Malcolm tog vara på tiden och täljde till en fantastisk liten barkbåt, med tre master och en liten aktersnurra. Själv var jag mest otålig och lite hungrig, det hade ju varit en ganska tidig start på denna söndag. Så snart eldstaden blev fri så kastade vi på mer pinnar och ställde grytan rakt ner i elden istället för på gallret 15 cm ovanför och helt plötsligt började det hända nåt med vattentemperaturen. Snart kokade vattnet och pastan tar bara nån minut att värma, i med pastasåsen rör om, värm på nån minut till, klart. Det är nåt visst med att laga sin mat i en gryta rakt på elden, även om det inte är nåt avancerat, det liksom känns lite extra bra och smakar alltid lite bättre.
Sitter och täljer i väntan på att pastavattnet ska koka
Sen var det dags att gå igång med dagens egentliga uppgift, premiär av det nya våffeljärnet. Smeten hade vi förberett hemma enligt Marias mormors gamla recept (vilket inte fegade på mängden grädde) och fyllt en Nalgene vattenflaska med så kallad wide-mouth, alltså ett rejelt stort skruvlock, vilket gjorde att man precis kunde få ner sleven i vattenflaska och få ut en rejäl klick. Smeten blev oväntat tjock och trög, vi hade nog trott att den skulle gå att hälla ut ur flaskan, men icke. Vi värmde först våffeljärnet rakt in i glöden och klickade sen i en rejäl smörklick som vi penslade ut i hela järnet. I med en klick smet, kläm ihop och in i elden igen.
Det finns ju ingen grön lampa som talar om när det är färdigt, så man får gå på känsla, men det gick faktiskt att smygöppna lite och då märkte man direkt om det var gräddat eller inte på insidan av järnet. Redan våffla nummer ett blev helt perfekt gyllenbrun och väldigt frasig. Vi serverade våfflan med hjortron- eller hallonsylt och grädde. Den senare kan man säkert vispa hemma och ta med, men eftersom jag i julas fått en sifon så var vi ju tvungna att ta med den för ett riktigt fälttest. Även om det inte är en pryl som är det minsta frilufslig så kändes den helt rätt i skogen. Så länge du inte ska ut på fjäderlätt vandring så borde nog alla friluftskockar av rang ha en sifon. Om inte annat så för den oerhört proffsiga känslan den för med sig.
Dagens egentligen enda miss begicks redan på morgonen men uppdagades först nu, vi glömde att ta med oss kaffet. Vi hade kaffekanna, filter, hållare och espressomaskinen från Handpresso med oss, men kaffet låg kvar hemma i köket. Aj aj aj. Jag tog en extra tröstvåffla men trots det så orkade vi inte göra slut på smeten, våfflor är ganska drygt, speciellt när det mesta av smeten faktiskt är grädde…
Till slut så hade det blivit dags att packa ihop och bege oss tillbaka, kanske något sent till och med. Malcolm var på bra humör som tur var och var hur nöjd som helst att få gå hand i hand mellan min bror och Lina och hoppa mellan stenar och tuvor. Inte långt efter att vi började gå så checkade Gabriel ut och somnade i bärstolen. De nästan fyra kilometer tillbaka till busshållplatsen togs i ett svep, med några kortare vattenpauser och undersökningar av dagens nya ord: rotvälta.
Det blev en ganska lång och upplevelserik dag i fantastiskt vårväder i vackra Paradiset och kanske starten på en ny familjetradition, att våfflor ska göras över öppen eld i skog och mark. I alla fall på våffeldagen…