Topptur i Sylarna – Bestiga Storsylen på sommaren med sexåring

Vi vaknar lite sent. Behovet av sömn var uppenbart efter gårdagens ganska tuffa strapats. Jag och sex år gamla Malcolm hade kvällen dessförinnan lagt oss på nattåget i Stockholm och vaknat morgonen därefter i Duved. Inte helt utvilade, åka tåg är spännande och nattåg är extra spännande när man är sex år gammal. Vi hade lagt oss betydligt senare än vanligt och drömt mycket under natten. Väl framme på morgonen tog vi bussen från Duved till Storulvån där vi bara gjorde ett snabbt taktiskt pitstop och tjugo minuter senare var vi på väg längs den 16 km långa vandringsleden till Sylarnas fjällstation där vi nu vaknat, något sent.

Vi började dagen storstilat och njöt en riktig hotellfrukost med både gröt, schyssta mackor och våfflor. Därefter behövde vi packa om lite, Malcolms rygga tömdes på saker och vi plockade ner vad man behöver för en dag på fjället. Vi fyllde termosen med varmvatten och bokade in ytterligare en natt på fjällstationen innan vi vid tiosnåret var redo att bege oss ut på topptur.

Från Sylarnas fjällstation så går man tvärs över ån och tar sikte på topparna i Sylmassivet, håller något höger mot Tväråklumpen till. De första kilometrarna är ganska lättvandrade, även om det ständigt går lite uppåt. Strax före den så kallade Pyramiden, den första lilla toppen mitt i massivet, korsas det sista bra vattnet, vi fyllde vattenflaskorna och lyfte näsan upp mot skyn. För härifrån så är det en annan typ av vandring. Stigen försvinner bitvis bland alla stora stenar i blockterängssluttningen. Pulsen och flåset ökar, liksom mängden pauser. Det har dessutom blivit tid för lunch vilket Malcolm påpekar några gånger för mig innan jag inser att ja, det är dags för lunch, trots att vi inte nått toppen av Pyramiden. Vi slår oss helt enkelt ned mitt bland alla stenar, lutar oss tillbaka och njuter av frystorkad lunch och en fantastisk utsikt.

När energin och lusten återvänt spänner vi återigen bågen och spanar upp mot topparna. Från vår vinkel ser vi inte Storsylen, men Lillsylen tornar upp sig på högerkanten och Malcolm bestämmer att det är toppen vi ska upp på. Nåja, tänker jag, vi bestämmer oss längre fram, först ska vi upp på Pyramiden och därefter följer man kammen in mot Mellantoppen. Låt oss börja med det. Vi börjar knata uppåt och överraskas i ett nafs av att vi lunchat bara ett stenkast ifrån toppen av Pyramiden. Jag vill stanna och ta kort men nu är Malcolm på g och vill vidare uppåt, framåt. Så kan det vara att vandra med barn, vi knallar vidare utan fotostopp.

Kammen in mot mellantoppen kan vara lite luftig och utmanande, speciellt om man väljer att ta stigen som mer eller mindre snirklar sig längs kanten, med några hundra meters stup på vänster hand ner mot glaciären. Här har man en fin vy av Storsylen som jag försökte sälja in till Malcolm. Det var toppen vi var på väg emot. Han var dock fortfarande mer bespetsad på Lillsylen. Först skulle vi dock in till Mellantoppen och stupet på vänstersidan lockade inte, så vi tog en lite mindre scenisk väg utan utsikt en bit ner i slutningen på höger hand, men klart mer säker. Sakta och metodiskt klättrade vi oss förbi stenblock för stenblock. Är man sex år och drygt hälften så lång som en vuxen så blir utmaningen något större att ta sig upp på berget, men det gick bra. Strax före tresnåret stack vi upp huvudena över kanten till Mellantoppen till några andra bergsbestigares (vandrare) stora förundran. Vi fick en hel del glada tillrop från alla vi mötte på berget, de liksom jag var väldigt imponerad av Malcolms humör och styrka. När vi nu satt här på Mellantoppen och fikade lite och spanade upp mot de två topparna på var sida, Storsylen knappt hundra ytterligare höjdmeter och Lillsylen med kanske ytterligare 60 eller så.

Malcolm var fortfarande inte alls sugen på själva toppen. Man kan tro att det där med att gå upp på en topp och besegra den är en väldigt barnslig grej, men Malcolm har aldrig riktigt uttryckt den önskan. Han tycker nog det mest är roligt att vara ute och äventyra med pappa. Att gå upp på toppen eller inte spelar mindre roll. Dessutom hade han ju tidigt pekat på Lillsylen, och ibland kan det vara viktigare att vara principfast. Så istället för att gå mot Storsylen så tog vi den ganska breda kammen mot Lillsylen. Jag var dock ytterst tveksam då jag inte visste om det egentligen fanns en vettig stig att ta sig hela vägen upp på och jag mindes från vinterns äventyr att det var en ganska rejäl hängdriva och vertikalt parti som inte är helt lätt att ta sig förbi. Hur skulle det se ut på sommaren?

Det är viktigt att ha kul på äventyr!

Stolta och nöjda 🙂

När vi närmade oss själva stigningen uppåt så mötte vi två vandrare som kom emot oss från Lillsylens topp. Jodå, det går att gå den vägen, men man måste ut på sidan ganska rejält och det är ingen stig utan man får finna sin egen väg bland klippstenarna upplyste de oss om. Det blev spiken i kistan på idén om att stå på toppen idag. Klockan hade dessutom blivit lite mer än vad jag tänkt och jag ville helst tillbaka till fjällstationen i hygglig tid för middagen.

Kammen från Mellantoppen till Lillsylen. Sista biten blir det ganska brant och klippigt.

Så istället lanserade jag förslaget om att åka stjärtlapp ner för berget, vilket genast gillades av Malcolm. Mellan Pyramiden, Mellantoppen och Lillsylen låg ett ganska rejält snötäcke. Det är inte glaciären, men ett snötäcke som i alla fall är några hundra meter i storlek. Hela dagen hade vi sett andra vandrare som åkt nedför på rumpan, liggunderlag eller vad helst man hade. Det fanns två tydliga rännor att åka i.

Man ska vara försiktig med snön på fjället, den smälter och man har ingen aning om vad som finns där under. Det kan vara stora stenar och det kan bli smälthål och bäckar under snön. Här kändes det hyggligt beprövat och säkert. Under tiden vi klättrade ner mot själva starten av rännan såg vi flertalet personer som kastade sig ut i snörutschkanan. Det var en ganska långsam klättring bland stora stenblock, men tids nog stod vi också redo vid snökanten. Vi satte på oss regnbyxor och åkte helt enkelt på rumpan, Malcolm först och jag direkt bakom. Jippi, hördes Malcolm tjuta till när vi gav oss iväg, fortare än vad jag kunnat gissa. Det sprutade snö runt omkring oss och vi kiknade av skratt. Farten tog dock också slut fortare än vad jag anat då lutningen avtog och det var inga bekymmer att stanna med god marginal till slutet av snötäcket.

Medvandrare som visar vägen före oss

Jippi!

Vi tog inte av oss regnbyxorna utan behöll de på och knallade vidare i tio minuter, lite åt vänsterkanten till, mot kanten på Lillsylen för att där hitta nästa stora snösluttning. Återigen rutschade vi med skratt och snöyr ner mot sommarleden. Det som upp tog oss knappt fyra timmar upp, inklusive lunchpaus, hade nu svischat förbi på en halvtimme och vi var tillbaka vid bäcken vid Pyramidens fot. Glada och upprymda studsade vi nu vidare neråt med fjällstationen i blickfånget. Stegen var lätta och det gick fort framåt. Trots att vi varit ute en heldag så fanns det gott om spring i bena och historier kvar att berätta. Att åka snökana på rumpan mitt i sommaren, den kommer vi att minnas länge.

Rubriken på denna artikel till trots, denna dag kom vi inte upp på toppen. Vi är lika glada för det och skickar med rådet att det inte är någon skam i att vända tillbaka i tid. Hellre lugnt och säkert, med glada minnen och framtida äventyr kvar än att till varje pris ta sig till toppen. Malcolm påpekade också mycket insiktsfullt att ”Pappa, glöm inte att man ska gå ner också”. Det värmde mitt äventyrshjärta väldigt mycket. Han har nog lyssnat och plockat upp en hel del längs vägen. Det vet jag att han har, min fantastiske turkamrat.

Turen upp på Storsylen kan väl rekommenderas för alla som vandrar Jämtlandstriangeln. Vet du med dig att flåset inte är det bästa och du inte vandrar särskilt fort, se till att börja direkt efter frukost så har du gott om tid på dig. Kom också ihåg att vädret kan vara väldigt annorlunda på toppen jämfört vid Fjällstationen, packa alltid med vind/regnjacka, mössa/buff och hyggligt med snacks.  Go tur!

Läs mer om Malcolms och mitt äventyr i Jämtlandsfjällen.