Väderprognosen var perfekt och hela familjen var taggad inför årets kanske sista lilla vandringstur med tältövernattning. Det hade ju trots allt hunnit bli oktober och det var inte många plusgrader kvar på nätterna. Men på torsdagsnatten fick den minsta familjemedlemmen feber och mamma vabbade på fredagen. Så utan någon större diskussion skrinlades förstås tankarna på att ge sig ut på vandring, och definitivt alla idéer om att sova ute i tält.
Så när lördagen kom med ett helt fantastiskt fint klart höstväder kändes det ju lite extra kymigt. Efter att spenderat förmiddagen hemma i Vasaparken fick vi nog. Vid lunchen bestämde jag och Malcolm oss för att det var ett alltför bra tälttillfälle för att stanna i stan. Sagt och gjort, ner i källaren och rota fram det mindre tvåmannatältet, liggunderlag och ryggsäck. Upp i lägenheten och packa ihop allt man behöver för 24 timmar tälttur. Lite förvånad hur full min stora Kajkarygga blir, inser jag att det är ju nästan samma sak att vara borta ett som fyra dygn.
Allt tar lite tid att få ihop så när vi äntligen knallar iväg till tunnelbanan inser jag att vi är lite väl sena i starten och det kan bli en utmanande start på vandringen. Erfarenheten från tidigare strapatser med Malcolm som är lite drygt tre år, är att det gäller att ha koll på mat- och sovklockan. Det är lätt att humöret åker rutschkana i samma takt som blodsockret sjunker.
Vi åker ut till Hellasgården, mest för att det är grymt enkelt, väl på plats så fyller vi på lite energi med en yoghurt, macka, och lite russin. Stärkta av det så ger vi oss ut på leden, som egentligen är ett 5km löparspår runt sjön. Vi tar sikte på en lite halvö inte ens en knapp kilometer bort, för middag. Det blir en liten utmaning redan nu att locka med små lekar runt varje hörn och utforska stigen framåt. Men vi kommer fram och jag kokar snabbt upp vattnet på gasolköket och rör ner i två påsar frystorkat. Det fanns hemma och nu känns det riktigt skönt att vi inte hade några direkta matlagningsambitioner. Pasta bolognese slinker lätt ner och Malcolm äter nästan en hel frystorkad måltid själv.
Efter maten börjar det redan skymma lite grann och vi skyndar oss vidare. Efter att passerat badstranden så bestämmer vi oss att vi ska slå läger uppe på berget ovanför sjön, så vi lämnar löparspåret och följer en liten skogsstig, först längs strandkanten och sedan i små serpentinslingringar upp på berget. Det är säkert 40-50 höjdmeter och det blir en bra klättring för oss i den allt mörkare kvällen. Väl uppe på berget hittar vi snabbt en fin plats att slå upp tältet på, ända bekymret är att det är ett berg, ett kalt berg, utan mossa, jord, eller grästuvor. Nåja, vi har bra liggunderlag och kupoltältet är ju faktiskt självstagande. Med pannlampan på slår vi upp tältet tillsammans och packar snabbt in våra grejer, och efter lite småsnackande i sovsäcken somnar vi bägge ganska omgående.
Nästa morgon vaknar vi till en fantastisk vy av den dimmbeslöjda sjön som precis börjar värmas upp av solens morgonstrålar. Vi sov bra trots den lite småkyliga natten, men jag ångrar att jag inte satte på varken mig själv eller Malcolm en mössa, det hade nog varit bra. När vi kravlar oss ur sovsäckarna för att börja frukostbestyr så är det både med underställ, Houdini och dunjackan på, också mössan förstås. Efter en stor och stärkande portion havregrynsgröt så ger vi oss ut på en lite utforskning, vad är det för klipphäll vi egentligen hittade i mörkret igår. Vi hoppar mellan stenarna och leker både bärgningsbil och tjuv och polis innan vi packar ihop tältet och ger oss ut på dagens vandring.
Eftersom vi lämnade löparspåret igår kväll så vet vi inte riktigt hur vi ska ta oss vidare, men hittar så småningom en liten skogsstig som ser ut att ta oss ner för berget igen, längs med sjön, vidare åt rätt håll. Vi knallar på och det går ganska bra, lite russinmutor och ytterligare en fruktpaus efter kanske bara en dryg halvtimmes promenad. Efter ett tag igen så vänder stigen uppåt, där berget mer eller mindre slutar i ett par meters stup ner i sjön. Vi backar tillbaka och hittar rätt stig uppåt på berget. Det är ganska roligt att klättra upp som bergsgetter, men jag funderar i mitt bakhuvud hur smart det egentligen är. Det finns en uppenbar risk att nån av oss halkar och gör oss mer eller mindre illa. Nu är ju i och för sig civilisationen inte långt bort och mobiltäckningen är 100-procentig, men ändå, helt bra känns det inte. Vi kommer upp välbehållna på nästa bergs topp och väl där hittar vi de bekanta gula prickarna på träd och stenar som utgör våra ledmarkeringar. Nu har höstsolens strålar äntligen börjat alstra lite värme också och snart plockar vi så småningom av både dunjackan och tröjan, ja nu går vi i bara underställströjan, utan att det ens är kallt.
Vi letar prickar och pausar med russin säkert en gång i kvarten. Att vandra med barn går inte fort, och tipset jag kan ge är att det tenderar till att gå ännu långsammare om du påpekar detta faktum, eller för den delen försöker att uppmuntra genom att peka ut alltför långa etappmål. Lek dig hellre genom landskapet, pausa ofta, och muta med vadhelst som funkar för ditt barn. Ibland får det helt enkelt ta en stund att bara utforska det väldigt spännande bergets olika sprickor och stenar, även om det i din värld mest ser ut som vilket vanligt berg som helst. Man får en nytt intresse för detaljer i naturen när man är ute tillsammans med de som upptäcker dem för första gången. Sista pausen blir säkert bara hundra meter från slutmålet, men det bryr sig inte Malcolm om, han var sugen på russin och att utforska den lilla sandstranden. När vi strax därefter knallar in på Hellasgårdens restaurang alldeles lagom till lunch så kan vi med gått samvete beställa två stycken våfflor med sylt och grädde.
Nu när jag skriver detta i lite efterhand så blir jag nästan lite rörd av hur duktig Malcolm var, hur kul vi hade, och hur lite det egentligen handlade om att vandra, om att gå. För honom var det hela en upptäcktsfärd, med en massa roliga saker längs vägen, allt ifrån ljungtuvor till själva tältningen, och kanske också att få hänga med pappa helt ostört utan padda eller andra störningar. Nu får vi nog börja fundera på vad nästa lilla helgäventyr skulle kunna bli…