I helgen var jag och Malcolm ute och sov i ett vindskydd på Lidingö, Örnnästet. Snön kom och försvann lika fort i Stockholm, så vinterövernattning kanske är svårt att prata om. Eller ja, måste det vara meterdjup snö för att det ska känns på riktigt? Vi bor ju trots allt i Stockholm och då blir näräventyren därefter. Temperaturen i luften var hur som helst runt nollan och prognosen var några minusgrader för natten.
Malcolm älskar att tälta och det var givetvis hans förslag, men jag kontrade i ett försök att undvika den jättestora ryggsäcken. Det var ju trots allt bara jag och Malcolm och ett eftermiddag-till-lunchäventyr. Så för att bli av med lite utrustning togs snabbt beslut att skippa triangaköket, matlagning fick bli över öppen eld. Det var inget svårt beslut, för elda är hur som helst min och Malcolms kanske favoritsysselsättning. Men att inte tälta, det var lite klurigare. Alternativet var att ta sig till ett fast vindskydd, vilket det faktiskt finns betydligt fler än man kan tro runt omkring Stockholm. De flesta friluftsområden och naturreservat har en hel del vindskydd, men också de flesta kommuner med lite skogsmark. Så för att inte göra själva resandet till en för stor grej, vi har ju ingen bil och åker kommunalt, så siktade vi in oss på vindskydd på Lidingö. I höstas provade vi ett med stor framgång så denna gång valde vi ett annat, Örnnästet.
Vi var dock inte så snabba i startgroparna så när vi väl klev av bussen för att gå den kanske dryga kilometern in i skogen så hade det redan börjat skymma. När vi kom fram så möttes vi av en liten överraskning, det var redan upptaget. Eller det var i alla fall folk där och en eld sprakade trivsamt. Vi knallade upp till dem och blev hälsade på engelska. Turister, i skogen, i januari, ett stenkast från stan? Nu var i alla fall jag förvånad. Det visade sig vara fyra stycken lärare i trettioårsåldern, tre från USA och en kanadick, som sen drygt ett år jobbade i Sverige på en tvåspråkig grundskola. Vad roligt, det blev en hel del historier kring elden den kvällen. Ja elden, vet ej om det var en kulturgrej, men de gillade verkligen att elda rejält, minst sex sju rejäla klabbar åt gången. Jag brukar kanske lägga på två tre stycken.
De var hyggligt imponerade av oss när vi drog fram vår folieform som vi preppat hemma med lax, majs, paprika, zucchini, förkokt potatis och en massa örtkryddor. Det var ju egentligen ett tips som lärde oss bara förra gången och som vi plockade upp från boken Eldmat. Hur som helst tror jag vi kommer att fortsätta med det med alla möjliga olika recept, för konceptet är så bra. Fixa i ordning hemma när man har vettiga förutsättningar, ta med, lägg rakt på elden, vänta en kvart och njut av förstklassig grillad mat. Att med minimal insats ändå kunna få äta en riktig rätt, med både grönsaker, potatis och fisk eller kött är ju genialiskt. Denna gång hade vi ganska rejält med olija i botten också vilket gjorde att det inte ens var en tendens till fastgrillat, men att hela innehållet var väl genomkört. Färsk lax var också lite av en favorit, det kommer vi göra fler gånger.
Tyvärr blev det inte så mycket bilder att krydda detta inlägg med. Det är generellt svårare när jag och Malcolm är ute själva, utan mamma. Men mörkret som följer med årstiden gör det också lite mer utmanande. Pannlampa och blixt blir inte så stämningsfullt och sjukt långa slutartider och snabbrörliga barn är ju inte heller en kombo som borgar för snygga bilder.
Hajkbomben a la folieform var hur som helst en framgång. Efter den följde vi upp med en riktig klassiker, hajkbanan. Alltså choklad i banan lindat i folie och sen värmt på glöden. Efter den så var det dags för nästa nyhet, popcorn. Jag har hört att man kan poppa i en metallnätsil eller i en vanlig kastrull, men eftersom jag minimerat packningen så testade vi i bara folie. Vi droppade olja på folien och strödde en mindre barnnäve majskorn på folien, rullade löst ihop den och skruvade ihop ändarna ungefär som en smällkaramell. Detta blev en riktig hit, även om försök ett slutade i lite för mycket brända popcorn eftersom vi la foliekorven direkt på glöden. I försök två hängde vi upp den mellan två stenar och det var helt rätt, dock var Malcolm lite väl otålig och hälften av majsen var vid öppnandet opoppade.
Efter denna lilla matlagningsodyssé var det dags för Malcolm att gå och lägga sig. Det var gott om plats i vindskyddet, för det är ju den som kommer först som tar platsen. Det var dock inga problem för oss alla att få rum, två till hade säkert också fått plats. För er som undrar kring utrustning och kläder kommer här en kort redogörelse. Både jag och Malcolm hade varsitt vanligt cellplastliggunderlag och en hygglig sovsäck. Min är en tjugo år gammal Haglöfs dunsäck, Malcolm hade sin som han i somras fick i fyraårspresent. En Marmot Wommen’s Trestles Elite 30, som har en komforttemperatur på minus två grader. Den kommer i två olika längder (vilket många vuxensovsäckar gör), Malcolm har uppenbarligen den korta varianten, men som vi sen förkortar ytterligare med en packrem. När man gör det så är ett bra tips att inte bara dra åt där man vill förkorta sovsäcken för då blir det lätt ”kallras” när det inte blir så mycket isolering i botten. Vårt tips är att istället sätta handen i botten och trycka in botten till barnets fötter och sen dra åt, så att det bildas en ny ”innerbotten”.
Notera hur vi förkortat Malcolms damsovsäck till hans längd.
På kroppen hade både han och jag ett ganska tunt ullunderställ, vi har flera stycken och i just detta fall hade han ett från Janus. Annars har både Isbjörn och Polarn o Pyret vettiga ullunderställ för barn. På fötterna hade han ett par riktigt bra ullstrumpor från Smartwool och på huvudet en mössa. Malcolm sov utan och klaga och var varm på morgonen när vi vaknade. Själv var det lite på gränsen men helt OK. Jag vaknade dock några gånger, men främst för att det var så hårt. Jag brukar alltid ta med ett Exped uppblåsbart liggunderlag som man sover som en kung på, men i ivern att banta ryggsäcken tyckte jag att det räckte med cellplastunderlaget från Therm-a-rest. Den missen gör jag inte om.
När Malcolm gick och la sig satt pappa uppe en stund till och njöt vid elden.
När vi vaknade upp så hade nattens lätta snöfall övergått i som bäst snöblandat regn. Temperaturen hade onekligen glidit över på plussidan kunde vi konstatera när vi roddade igång en eld för frukostbestyr. Rejäl portion havregrynsgröt, det sista av kvällens salami och nybryggt kaffe. Ahh, frukost i skogen är är verkligen en ynnest. Malcolm skippade dock kaffet och kastade sig över morgonens lek, att bygga en koja. Pinnar skulle hittas, släpas och staplas till en fin liten grankoja som inreddes med granris på golvet som Malcolm lärt sig i en bok var bra om man skulle behöva sova i den. Att det fanns ett välordnat vindskydd 30 meter längre bort var tydligen oväsentligt. Vi avslutade äventyret med lite skattjakt i modern form, geocaching. Vid ett stenröse kanske 100 meter bort längs stigen fanns en gömma, eller enligt appen i alla fall. Vi letade länge och väl men utan framgång. Nåväl, det hade ändå blivit tid att packa ihop och åka hem till mamma och Gabriel.
