Den absoluta början för familjens äventyr. Början på första dagens äventyr 🙂
Vi kliver av gröna linjens tunnelbana vid Björkhagens station och inser direkt hur bristande förberedelsen inför dagen kanske var. Hur hittar man till Sörmlandsleden mitt i ett bostadsområde? Det visar sig dock vara enklare än vi trodde, första skylten sitter redan vid dörrarna till stationen och leden börjar i princip på andra sidan vägen. Några hundra meter bort är vi redan inne i naturreservatet. Underbart, vad enkelt det kan vara.
Solen skiner och det är riktigt varmt i luften, nästan lite försommarkänsla och det dröjer inte länge innan vi stannar och plockar av oss tröjorna för att sedan fortsätta i bara understället. Det är påskdag och vi befinner oss på etapp 1 på Sörmlandsleden.
Vi som är ute och vandrar är jag och min fru Maria, och vår drygt 10 månaders son Malcolm. Han sitter på min rygg i en bärryggsäck för första gången, och dagens vandring är lite av ett test om han gillar det, om vi orkar, och hur ryggsäcken funkar? Vi är inga rutinerade fjällvandrare, även om vi båda har viss erfarenhet och Malcolm är vårt första barn. Det känns med andra ord lite pirrigt, osäkert men mest förväntansfullt.
Vi knatar på en bit och det känns riktigt bra. Malcolm skrattar och hänger med bra från sin fina utsiktspunkt. Det känns som om han sitter fast och säkert, det är inte så olikt som att bära en vanlig ryggsäck. Jag behöver inte anpassa sättet jag går på särskilt mycket, vilket känns skönt. Efter en dryg halvtimme stannar vi för lunch med underbar utsikt över Söderbysjön. Det känns lite fånigt att stanna precis när vi kommit igång, men vi har sagt till varandra att respektera Malcolms mattider och vara observant på både hans och vårt eget humör. Det ska vara skönt och roligt att vandra.
Vi har varit lata och bara tagit med oss kall kycklingsallad och inget kök, för att göra det enkelt, så Malcolm får också kall pasta med köttfärssås, som slinker ner utan protest och snart är vi alla mätta nöjda och ivriga att komma vidare. Naturen är förvånansvärt storslagen och varierad, det känns nästan overkligt att vi fortfarande är mer eller mindre mitt i Stockholm och ett, kanske i för sig ganska långt stenkast, men ändock nästan bara ett stenkast från buss och tunnelbana.
Den här lilla dagsvandringen är familjens första test på om sommarens stora äventyr är realistiskt och överkomligt, att gå Kungsleden från Nikkaluokta till Abisko. Det är 110 kilometer, ungefär en veckas vandring, vi ska sova i tält och bära med oss allting. Det ställer hundratalsfrågor och vi har inga svar på dessa. Hur gör man? Kommer Malcolm kunna sitta still så mycket, orkar vi bära allt, vad gör man av blöjorna, tänkt om det spöregnar i en vecka, eller kanske snöar?
Vi har anmält oss alla tre till Fjällräven Classic, så vi är på inga sätt ensamma om att vandra denna vackra led i början på augusti, men det känns också tryggt att dels många andra finns på leden, men också att det finns hjälp att få om så skulle behövas. Som deltagare får man mat och gas, karta och transport till fjället. Man är helt enkelt lite extra omhändertagen, vilket känns skönt. Vi har dock stor respekt för fjället och dess utmaningar, vilket är lite vad denna bloggserie ska handla om. Ni får följa våra tankar inför och under detta äventyr, hur förbereder man sig själv och familjens minsting, vilken utrustning behövs, hur mycket träning krävs?
Tillbaka på Sörmlandsleden går det nästan oförskämt bra, Maria går bredvid mig och skojar och leker med Malcolm i solen. Vi har ingen karta med oss utan följer bara Sörmlandsledens orangea markeringar vilket går bra men kräver lite uppmärksamhet. Helt plötsligt då vi passerar en grusväg, står en skylt som upplyser oss att här börjar etapp 2. Med andra ord har vi nu gjort etapp 1:s åtta kilometer på under tre timmar inklusive ett lunchstopp. Det känns bra och vi tar eftermiddagsfika som belöning. Därefter ger vi oss ut på etapp två som är sex kilometer. Naturen är inte riktigt lika storslagen och mot slutet så passerar leden i kanten på ett bostadsområde.
Malcolm somnar sittandes i stolen och sover riktigt bra i en halvtimme. Här uppstår dock dagens första riktiga frågetecken. Han hänger betänkligt med huvudet och det gungar ju en del på ryggen, så det ser inte alls skönt ut när huvudet slänger hit och dit. Jag och Maria börjar spekulera i om han inte sitter riktigt rätt trots allt, eller om han borde ha en sådan där nackkudde man har när man sover på flygplan. När han vaknar upp så har han inte sovit klart och är betänkligt tjurig, men slumrar till och från en del. Det här kan onekligen bli en utmaning, för han måste kunna sova sittandes i bärryggsäcken om äventyret i fjällen ska funka. När han vaknar till på riktigt är vi framme vid Alby friluftsgård som är slutet för etapp 2. Härifrån är det tio minuters promenad upp till bussarna tillbaka till Gullmarsplan. Fantastiskt enkelt och nära storstadens puls. Det känns nästan lite absurt att sitta på tunnelbanan bara en kort stund efter att dagen tillbringats i underbar natur och vackert väder.