Laga mat över öppen eld i Stora Skuggan

Vi ville ge oss ut på ett litet miniäventyr och hitta på nåt roligt i skogen, men utan att behöva dra iväg så långt. Valet föll på Stora Skuggan och matlagning över öppen eld. Trots att jag är uppvuxen i Stockholm och har bott de tio senaste åren i Vasastan, så har jag aldrig varit ute i Stora Skuggan, vilken miss skulle jag snart inse.

När jag var liten var Stora Skuggan mest eviga bilköer, ett område man åkte igenom för att komma till E18 norrut. Som tur är så får man inte längre åka bil genom denna vackra skog som faktiskt är en del av Nationalstadsparken, alltså samma park som Djurgården och Hagaparken. Det hade jag inte fattat. Det här är kanske den närmaste riktiga skogen en Vasastansbo kan hitta, visst finns Karlberg något närmare, men om man vill uppleva skog och inte bara träd så skulle jag ändå slå ett slag för Stora Skuggan. Det är ju dessutom superenkelt att ta sig dit, hoppa på buss 50 inne i stan och en kvart senare kliver du vid ändstationen ute vid Lappkärrsberget och stegar rakt ut i skogen.

Malcolm hade varit lite småtjurig under veckan så vi ville inte utmana ödet mer än nödvändigt, därför blev det en så kort promenad som möjligt, men utan att ta vägen rakt över fältet. Vi följde ett löparspår nån dryg kilometer i jakten på ett Vindskydd som vi hört talas om, där skulle man säkert kunna laga mat vid en ordnad eldstad. Malcolm knatade glatt på och efter att Gabriel hoppat upp i bärstolen så höll vi bra fart framåt och vips så var vi framme vid vindskyddet, som till vår besvikelse inte alls låg en bit in i skogen, mot vattnet till, utan precis i skogsbrynet med utsikt över de stora ängarna som drar sig tillbaka mot universitetet till. Det var ju inte riktigt känslan vi sökte och dissade vindskyddet till förmån för en annan iordningställd grillplats vi passerat bara cirka 100 meter tidigare, ner i dalen mot vattnet. Där blåste det dessutom mycket mindre.

Väl på plats var prio att få upp en rejäl brasa, för det skulle behövas en del glöd om vi skulle kunna laga mat. Det fanns gott om nya och äldre fällda träd runt omkring oss och en hel del knaster, alltså det där torra tunna riset längst ner på granen. Snabbt fixat så hade jag en rejäl laddning i eldstaden och det var dags att tända. Knastret tog snabbt fyr, men dog lika snabbt igen. Attans. Nytt försök med samma resultat. Eldning var aldrig riktigt min paradgren under åren som scout, och jag var ju dessutom sjöscout. Hmm. Problemet var nog att jag tände för långt ut, lite brann och sen tog det slut. Jag packade samman knastret och tände betydligt längre in denna gång. Jajamänsan, nu tog det sig. På med mera pinnar av varierande storlek, jodå det tar sig. På med några ännu större grenar. Inga problem.

Nu när elden var på god väg var det dags att börja med matlagningen. För att sysselsätta barnen så började mamma Maria i den kanske inte helt logiska änden att börja hacka gurkan. Det kan Malcolm hjälpa till med en vanlig matkniv och dessutom kan man ju börja provsmaka lite. Därefter följde morötter och sen lök och bacon. Jag såg till att komma igång med att koka vatten till pastan. Oftast när vi varit ute på vandring så har det varit frystorkat och ett litet gasolkök för att koka vatten som varit strategin, så familjen besitter inte nån större mängd matlagningsattiraljer, men ett Triangakök har vi. Och idag var det just de gamla kastrullerna som skulle in i elden. Skärbräda, slev och stekspade kom direkt ur kökslådan hemma. Som tur var så fanns det ett galler vid eldstaden så det la vi direkt på brasan när den börjat sätta sig något och det verkade vara hygglig glöd under. På gallret kunde vi sen galant placera kastrullerna och dessutom blev det lätt att grilla såväl korven som de fyllda champinjonerna. Det sistnämnda är en favorit hos barnen som vi även gör hemma nästan varje gång det vankas grillning. Hur enkelt som helst, valfri smaksatt färskost (typ Creme Bonjour gräslök) som du fyller i hålet av en upp-och-ner-vänd champinjon med avlägsnad stam, eller vad det kallas på svampspråk. Sen lägger man dem bara på gallret och väntar. Det tar lite längre tid än man tror, vätskan i osten gör att svampen håller emot glödens hetta förvånansvärt bra, men tanken är att allt ska bli gottigt mjukt.

Pastasåsen gjorde vi direkt i kastrullen, självklart hade jag glömt alla varianter på stekfett, men med bacon som en ingrediens så löste det sig helt ok. Vi stekte lök och bacon, på med krossade tomater och sen bara kryddning. Rackarns vad enkelt. Jag var lite förvånad själv och nu i efterhand kan jag konstatera att hela tricket var det där gallret som gjorde det väldigt enkelt, det var ju som att ha en hel stekhäll att förfoga över, med lite olika temperaturzoner. Lite utmaning var det ju förstås att Malcolm ville hjälpa till och röra, vilket inte kändes helt stabilt då gallret faktiskt vilade på själva brasan som sådan. Att ramla eller snubbla omkring var inte aktuellt.

Efter lunchen åkte gallret av och vi eldade lite mera. Vi kokade vatten i kaffekanna direkt på elden och barnen hjälpte till att göra espresso i vår fortfarande nya Handpresso. Jag är fortfarande lite imponerad över dess enkelhet, koka vatten, pumpa upp 16 bar tryck ungefär som med en liten cykelpump och pressa ut en pinfärsk liten espresso. Till kaffe serverades gifflar, var tanken i alla fall, men de blev kvar i ryggan, antagligen för att det var så mycket roligare att grilla marshmallows som vi också hade med oss. Alla hade sin stil, men mamma Maria var nog mest nervös över Gabriel som prompt skulle vara med, och dessutom valde en 35 cm grillpinne. Två år gammal och liten i växten, utrustad med en lite för kort pinne så förstår ni att han var tvungen att stå väldigt nära elden om det skulle bli nån grillning. Som tur var gillade han inte sötsakerna särskilt mycket så faran varade inte så länge.

Glada, mätta och belåtna så började vi så sakteliga plocka ihop våra grejer, släcka elden och sen bege oss tillbaka mot staden. Efter en kort promenad senare så hoppade vi på bussen och vips var vi inne i stan igen. Jag känner mig både förundrad och fascinerad att man kan så snabbt ta sig ut och få riktig friluftskänsla i en halvdag, bara bokstavligen ett stenkast från stenstadens gräns. Nåja, ett mäklarstenkast i alla fall.