Det kan sägas från början, det här var inte familjens dag. Det började redan mitt i natten när det sprang läck i en vattenledning i kvarteret så morgonrutinen blev en aningens annorlunda kan vi konstatera. Vi lyckades mot alla odds komma iväg som planerat och hann med niobussen från Gullmarsplan. När vi klev av i Nyfors och skulle promenera ner till Alby Friluftsgård var Gabriel inte alls med på noterna. Han skulle först vänta länge och väl för att vinka hejdå till bussen, vars chaufför hade fikapaus vid ändstationen. Sen skulle varenda sten på vägen undersökas och det tog nog hela den halvtimme vi hade i marginal att knalla de några hundra meterna ner till caféet vid Friluftsgården.
Väl där möttes vi av ett gäng lite nervösa och spända friluftsföräldrar som inte kände varandra och stod var och en lite på sin kant och funderade över hur detta skulle arta sig. Vi hade alla nämligen anmält oss på Facebook till en liten minikurs eller workshop i eld och utematlagning, under ledning av en friluftsförälder i samma grupp, Eric.
Efter en snabb flytt från caféet till grillplatsen på andra sidan ängarna så satte Eric igång att förevisa olika typer av eldar och hur man gör upp eld med eldstål inför en hänförd publik av såväl barn som vuxna. En del barn upptäckte dock ganska snart att åka rutschkana i leran på berget var roligare, eller att klättra i träden en bit bort.
När den teoretiska genomgången var avklarad så var det fri eldning och matlagning och alla kastade sig över lite ved och att hitta en plats att grilla på. Eftersom vi faktiskt var ett par stycken så fanns det ju inte en naturlig plats för åtta eldar. Men runt grillplatsen så var det ganska mycket grus på marken och rejält blött efter snösmältningen, så någon brandfara var det inte att tala om. Tvärtom var det var så pass blött att både ved och markens beskaffenhet var lite utmanande. Det fanns liksom inte något vettigt ställe att jobba på, varken med maten eller veden när det var så geggigt och blött på marken. Morgonens halvtaskiga förberedelser märktes och både att vi föräldrar var lättstötta och barnen fick ingen ro. Malcolm ville givetvis vara med och spänta och tälja, vilket vi absolut tycker är roligt. Men idag hade vi kommit överens om att Maria skulle stå för eldandet, eftersom det var kurstillfälle och proffs fanns på plats för att tips och hjälpa till. Det kanske inte var någon hit egentligen, det blev nog lite för många okända parametrar och svårigheter på en gång. Maria hade ju fullt sjå med att få till elden, och Malcolm blev ledsen för att han inte fick hjälpa till så mycket. Själv visste jag knappt min egen plats och kommunikationen i familjen blev bara sämre i takt med att utmaningen ökade och vårt eget blodsocker försvann ner mot tårna. Att alla andra familjer verkade lyckas fantastiskt mycket bättre hjälpte ju knappast till, varken för självförtroendet eller stämningen i familjen.
Efter en hel del krigande med elden så brann det faktiskt rätt bra, men det var en relativt liten eld, som vi huserade på en gammal avdankad murikkapanna. Känslan såhär i efterhand är att det nog hade varit avsevärt mycket lättare om vi gjort det i en eldstad, både bättre arbetshöjd, storlek och vindskydd. I försnacket i facebookflödet så diskuterades lite olika recept och ett som föreslogs var laxbitar stekta på vedträ, vilket skulle vara en barnvänlig variant både med avseende på snabbhet och smak. Det verkade ju dessutom riktigt häftigt så den hade vi nappat på. Men bara lax funkar ju inte så nåt annat vi gärna ville testa var att woka grönsaker. Vi äger faktiskt ingen wokpanna, stekhäll eller friluftsstekpanna, trots att vi är mycket ute i naturen och lagar en hel del mat över öppen eld. Men hittills så har det blivit mer grillat på pinne eller på galler, stora lägereldskastrullen eller i folie. Så nu när annan utrustning fanns att tillgå så kändes wok som en given. Vi ska nog köpa nån typ av panna framöver så att testa det kändes som en bra variant.
Nu när vi stod där och inspekterade vår ganska lilla men ändå varma eld så kändes det lite skrattretande att tro att vi skulle hinna och kunna woka nånting på elden. Nää, vi skulle vara glada om det blev nån lax över huvud taget. Ett vedträ klövs till och fisken delades och trycktes fast. Och till allas förvåning så klibbade den faktiskt fast så pass bra att det inte var några problem att ställa vedträna med fisken riktigt nära elden med bra lutning. Nu var det bara att ta två steg tillbaka och vänta, eller snarare att underhålla elden som i sin litenhet behövde konstant bevakning.
Halvvägs igenom, innan vi försökte vända på vedträna.
Nu ska vi vara helt ärliga, att fisk skulle vara ett snabbt och barnvänligt alternativ skulle jag vilja dementera. Eller så så var vår eld för liten, våra barn för klåfingriga och otåliga och fiskbitarna för tjocka? Jag vet inte, men det tog nog åtminstone 20 min. Eric kom förbi ungefär när bilden är tagen och tyckte det såg bra ut (eller så ville han bara att vi inte skulle deppa ihop fullständigt), det var då dags att vända på fisken så att den skulle bli genomgrillad i bägge ändarna. Det blev ju dock lite svårt eftersom hela plankan skulle vändas, inte bara fisken och våra vedträn var lite väl långa så då hade fisken hamnat en ganska bra bit ifrån värmen. Attans, lösningen blev att de lades ner på sidan i ställt. Funkade nog hyggligt men det var ju definitivt en lärdom om detta recept ska göras igen.
Vid det här laget hade alla andra nästan ätit färdigt, de första redan plockat ihop och gått och vår familjen blivit rejält hungrig och blodsockret var inte ens kvar i tårna. Lättretliga och småförbannade bestämde vi oss att nu måste vi äta nånting. Vi insåg att laxbitarna nog inte var helt klara, men vi äter från den änden som såg bra ut. Bilderna till det här inslaget kanske ser rätt snygga ut, laxen ganska lockande, men i ärlighetens namn, det var bara på ytan. Fisken var i princip rå och oätlig så efter några få tuggor i den yttersta kanten slängde vi maten, packade ihop våra grejer och gick upp till caféet och köpte köttbullsmackor, varpå vi tog bussen och åkte hem.
På caféet vid Alby Friluftsgård fick vi i alla fall lunch.
Det var inte utan att det kändes som ett rejält nederlag. Det var länge sedan familjen hade en sån pinsam fiaskoupplevelse kring friluftsliv. Vi hade åkt dit med förhoppningen att lära känna många nya friluftsföräldrar, lära oss lite om eldning och framför allt testa och se en massa rolig matlagning. Så blev det inte, blyga som vi är så småpratade vi väldigt lite när vi väntade in alla i början och sen var vi fullt upptagna med vårt eget misslyckade eldande och ställde endast några tafatta försök till frågor. Att vara social när det känns som om allt går åt helvete är kanske inte det lättaste och det blir ju inte bättre att hela tiden känna att man inte är en särskilt bra förälder till sina barn, som har samma dåliga gener när det kommer till blodsockret. Nä, det här får vi helt enkelt skriva upp på nåt slags lärdomskonto.
Men vad är det för lärdomar vi tar med oss? Ja, förutom några få tips kring själva elden, att pagoden ska vara mindre än man tror, så är det lärdomarna runt omkring som består. Kom ihåg hur viktigt det är med morgonkaffet, se till att ha med fika och extraenergi (reservlunch om just maten är dagens experiment?), testa inte för mycket nya saker på en gång (då barnen är med i alla fall) och vikten av att kommunicera och samarbeta trots att allt känns tokigt, fel och miserabelt.
På vägen hem konstaterade vi att vi kan bättre än såhär, vi hade redan dragit fram friluftsutrustningen och alla wokgrönsaker var kvar. Ölen, tryffelsalami och kaffet hade vi ju inte ens varit i närheten att nosa på där ute i Alby. Vi ville ha revansch! Sagt och gjort så packade vi ner allt i cykelvagnen och hojjade ner till Brunnsviken. Där gjorde vi eld, tillsammans. Malcolm och Maria späntade ved och jag höll i tändstålet när det var dags. Jag matade elden och såg till att den tog sig och Maria och grabbarna klöv grönsaker. Nån wokpanna äger vi ju som sagt inte, men den gamla avlagda triangapannan fick rycka in över elden och det gick alldeles utmärkt.
Broccoli och paprika fick tummen upp, men spetskålen var faktiskt ingen hit. Mörkret sänkte sig så sakteliga över Stockholm och med det kom kylan så då var det bara att rafsa ihop grejerna och cykla hemåt igen. Så var en lite annorlunda vårdag i friluftslivet till ända och vi kröp ner i sängarna hemma, nöjda, mätta och belåtna. Till slut 😉
Oj. Det var verkligen allt på en gång 🙁 Oftast är det ju något som strular men ni fick ketchupeffekten…
Å så befriande att ni ger utrymme även till att beskriva en misslyckad dag, sådana har vi ju alla! och vilken härlig revansch på slutet… har länge tänkt att jag ska läsa hos alla fina bloggare som finns i FB-gruppen friluftsliv med barn, och nu gjorde jag slag i saken. Ser fram emot att fortsätta läsa hos er.
Hej,
Åh, vad glad jag blir <3 Jag hoppas att vi kan bjuda på mycket kunskap och inspiration, både från lyckade och mindre lyckade äventyr. Stort som smått. Gå gärna in och gilla/följ oss på Facebook också så missar du inte när det kommer nya artiklar.
Reldin Adventures på Facebook