Jämtlandstriangeln är en av de mest vandrade lederna i Sverige, kanske för att den bjuder på fantastiskt vackert landskap, går mellan fjällstationer med full service, och är otroligt lättillgänglig. Det är oerhört enkelt att ta sig till Åre/Duved med tåg från i princip hela Sverige och därifrån går dagligen bussar till Storulvån där Svenska Turistföreningen (STF) har fjällstationen alldeles vid vägens ände. Du kan också åka din egen bil hit. För Jämtlandstriangeln är just en triangel, vilket betyder att den har tre sidor, eller motsvarande tre vandringsdagar, med stopp i varje hörn. Du börjar och slutar i samma hörn, Storulvån, vilket gör att du kan lämna bilen och återkomma till samma ställe efter vandringen. De två andra hörnen i triangeln är Sylarna och Blåhammaren, vilka egentligen kan tas i valfri ordning, även om det vanligaste är att först gå till Sylarna och därefter till Blåhammaren.
Alla tre fjällstationer i Jämtlandstriangeln är närmast att betraktas som fjällhotell, du kan boka rum inklusive lakan och handduk, äta gott på restaurang och uppdatera bekantskapskretsen i realtid eftersom det finns internet. Jämtlandstriangeln är med andra ord inget för dig som söker tystnad och utrymme. Det är gott om vandrare och löpare på leden och på fjällstationerna kryllar det av folk. Du behöver förstås inte bo på fjällstationerna. Man kan vandra triangeln och tälta lite mellan hörnen, kanske förkorta sträckorna något och göra det på fyra dagar och mer se fjällstationerna som bra att ha om det skulle behövas. Men de flesta väljer ändå att gå mellan stationerna, även om man tältar. Du kan då nyttja service som bastu, butik och restaurang vid dagens slut.
Jämtlandstriangelns stora charm enligt mig är att man nästan direkt från Storulvån kommer upp på fjället. Det är inga långa transportsträckor i tråkig skog. Du möts direkt av det utsträckta fjället, de stora vyerna och fantastiska landskapet. Sylmassivet hör nog också till ett av de häftigare bergsmassiven i Sverige och du har Helags och Bunnerfjällen i horisonten.
Om du funderar på att vandra Jämtlandstriangeln så skulle jag verkligen vilja slå ett slag för att ta en extra dag vid Sylarna och göra toppturen upp på Storsylen. Det är en häftig och varierad vandring med enastående vyer, smak av alpinism utan att vara alltför tekniskt svår. Du behöver ingen speciell utrustning, men var beredd på att leden stundtals är både brant, klippig och utmanande. De flesta som jämför med Kebnekaise (västra leden som du kan gå utan guide) anser toppturen till Storsylen tuffare och häftigare, men den är samtidigt kortare vilket på sitt vis gör den enklare. Det är cirka 6 kilometer och runt 600 höjdmeter upp till toppen, som ligger ett stenkast in på den norska sidan.
Toppturen görs på en dag och enklast är att ha fjällstationen som basläger, lämna den större vandringsryggsäcken och packa en mindre dagsrygga med det nödvändigaste; mat och snacks, regn- och förstärkningskläder, första förband. Läs om min och Malcolms topptur här.
Här slutar min berättelse om Jämtlandstriangeln för jag har aldrig fortsatt mot Blåhammaren, en dag ska jag nog se till att göra det. Denna sommar fortsatte jag och min son Malcolm istället vidare mot Gåsenstugorna, vilket först innebär att gå två kilometer tillbaka från Sylarna till nödkojan och den plats där den gamla Sylstationen en gång i tiden stod. Därifrån vände vi österut och med ens var det en annan typ av led. Stigen var tydlig, men inte alls lika vältrampad. Det kom inga spänger så fort det blev lite blött och alla våra medvandrare lyste med sin frånvaro.
Efter att passerat Långtjärnen så kommer man upp fint på höjden och vandrar högt upp hela dagen med vattnet nedanför i dalgången. Vi slog läger vid Storforsen, vilket är ungefär halvvägs till Gåsenstugorna. Jag gillar verkligen att vandra med tält, att ha flexibiliteten att göra etapperna precis så långa eller korta som man själv vill. Att få göra läger alldeles intill Storforsen var riktigt mysigt.
Dagen därpå vandrade vi vidare mot Gåsenstugorna vilka vi kom till vid tresnåret. När man kommer vår väg så vandrar man söder om Gåsen och den första stugan man kommer upp till är storstugan med självhushållsköket och våningssängarna. Jag och Malcolm hängde av oss väskorna och gick in. Det var dödstyst, nästan kusligt tyst. Vi gick runt stugan på upptäcktsfärd utan att se en levande människa. Det var allt lite kusligt, att vandra en hel dag utan att träffa någon, att hitta en stuga ute på fjället, välordnad men ekande tom. Känslan var liksom att alla hade försvunnit…
Vi knallade upp till den mindre stugan i norr och hittade både butik och stugvärd, med ens försvann den kusliga känslan och förbyttes i välkomnande STF värme. Efter att fyllt på chokladförrådet vandrade vi vidare, vi var sugna på vår egen tältplats och hoppades hitta något i stil med Storforsen kvällen innan. Vi fortsatte vidare på leden mot Stensdalsstugan, upp över krönet på Gåsenfjället och vidare ner i dalen. Det var ett par kilometer utan någon direkt vettig vattentillgång, så vi fick bita i och gå något längre än tänkt. Men mödan var väl värd då vi kommit ned en bit och hittade en fin grön liten dal i det annars ganska karga och steniga fjällandskapet. Här slog vi läger alldeles bredvid forsen, vackert men myggigt.
Nästa dag så lös solen återigen på oss. Vi hade nästan oförskämt bra väder under denna vandring och behövde aldrig plocka fram varken regnbyxor, stövlar eller diskhandskar. Ja, vi hade faktiskt packat med diskhandskar och flera tunnare vantar. Hade ösregnat vräkt ner så är det väldigt få saker som står emot den ihållande vätan, vårt bästa tips för dessa stunder är riktiga gummidiskhandskar. De är dessutom ganska lätta.
Men denna dag lös solen och vi vandrade vidare på fjället mot Stensdalen vars namn jag började förstå vad det kom ifrån. Det var onekligen en hel del sten runt omkring oss, men stigen var ändå relativt okej att vandra. Rätt snart kommer vi till nödstugan Stäntja, eller telefonkiosken som Malcolm kallade den. Sex år gammal så tror jag inte att han riktigt vet vad en telefonkiosk är, men det började när vi satt och studerade kartan tillsammans och han undrade varför det fanns en massa telefoner på kartan. Jag kanske för alltid har förvanskat idén om hur en telefonkiosk ska se ut för honom. För telefonkioskerna på fjället är lite mer än de som stod på stadens torg när jag växte upp. På fjället är de nödstugor. Här kan man söka skydd vid dåligt väder, kalla på hjälp i nödsituationer och elda i kaminen. Jag vill dock verkligen poängtera dess rätta namn, nödstuga. Detta är inga bekvämlighetsinrättningar. Samtidigt så är jag imponerad av Jämtlandsfjällen där dessa verkar finnas ganska frekvent och är riktigt fräscha. De har ofta torrdass i anslutning, vilket ändå måste ses som lyx på fjället.
Mot dagens slut så dök leden ner i björkskogen och efter ytterligare några kilometer korsades Stensån och Stensdalsstugans bastu uppenbarade sig i strandkanten. Precis vad vi hade drömt om, men först gick vi upp till storstugan där vi välkomnades av STFs stugvärd som bjöd trötta vandrare på saft. Så fantastiskt!
Stensdalsstugan är det sista hörnet i den så kallade Vålådalsfyrkanten. De andra hörnen är Vålådalen som är start- och slutpunkt, samt Lunndörrsstugan och Vålåstugorna. Här mötte vi med andra ord en hel del vandrare som var på väg genom fyrkanten. Efter några dagar alldeles för oss själva så kändes det nu helt OK att träffa fler på fjället. En fjällstuga skiljer sig också en hel del från en fjällstation. Om fjällstationen närmast är att se som ett hotell så är fjällstugan ett vandrarhem, eller nästan ännu mer som en gemensam sommarstuga på fjället. Man lagar mat i det gemensamma köket och äter runt gemensamma bord, alla hjälps åt att hämta vatten i forsen och tar hand om stugan. Det blir en väldigt familjär stämning med nya men flyktiga bekantskaper.
Nästa dag blev vår sista på denna vandring och kan tyvärr inte ses som något annat än en ren och skär transportsträcka. De första kilometrarna bjöd förvisso på fin vandring i gränslandet ovan och under trädgränsen, för att sedan övergå till fjällskog och fina små bäckar. Men ganska snart tar myrarna över och därefter en allt tätare vegetation och med denna kommer också de förba***de myggen. Dessa små varelser som har förmågan att förstöra vilken fjällsemester som helst. Vi hade hittills varit hyggligt förskonade men denna dag var ett mörker. Det var svårt att stanna och pausa, för direkt blev vi anfallna, oavsett motmedel vi försökte oss på. All typ av harmoni var som bortblåst, eller nja, just när det fläktade så gick det väl an, men däremellan så var det ett konstant krig med flygfäna.
Att komma fram till Vålådalen kändes som ett antiklimax. Efter en tid i väglöst land så når vi civilisationen och med ens är fjällkänslan som bortblåst. Inget varmt STF mottagande, ingen go stämning vandrare emellan. Vålådalen är en ganska stor fjällstation, men den drivs inte av STF insåg vi efter ett tag. De samarbetar med STF men är ett helt eget privat initiativ, och det märks tyvärr, till det sämre. Vi checkar in på vandrarhemmet och bokar bord i matsalen, men går innan maten för att besöka badtunnor och bastu. Det visar sig att vi är ensamma och bastukåtan är inte tänd. Inte heller badtunnorna är igång, utan endast utomhusbubbelpolen. Hela Vålådalen känns lite avslagen, som om det är lågsäsong och man inte riktigt orkar anstränga sig. Lite märklig känsla eftersom det i övrigt är högsäsong i fjällen. Trots bitvis mysiga lokaler så konstaterar vi att Vålådalen inte är någon favorit, tvärtom.
När vi satt hemma och planerade denna tur så var en idé att gå hela Vålådalsfyrkanten, eftersom jag aldrig besökt någon av dessa stugor. Men när jag studerade kartan och såg hur mycket grönt det var längs leden, alltså skog, så insåg jag att det här inte var en led för oss. Att i fyra dagar gå en hopplös kamp med myggen var inget varken jag eller Malcolm såg fram emot. Att bara vandra bland alla andra fjällturister i högsäsong kring Jämtlandstriangeln var inte heller riktigt det vi sökte. Men denna tur då vi kombinerade både Jämtlandstriangeln och Vålådalsfyrkanten, med lite egen tid på fjället känns som en riktig lyckträff. Enda förändringen skulle nog vara att vända på steken. Börja i tråkiga Vålådalen och gå mot Sylarna för att avsluta med en natt på mycket trevliga Storulvåns Fjällstation. En utökad variant som vi spanade på, var att ta en väg ännu lite mer söderut och inkludera Helags och Lunndörrsstugan, istället för Gåsen och Stensdalen. Tur att det finns mycket fjäll kvar att utforska framöver. Vi lär återkomma till Jämtlandsfjällen!