Höstvandring i Härjedalen och Jämtland

Jag är på väg upp mot höstfjället, ut på en egen liten höstvandring de närmsta dagarna. Fjällbjörkarna runt omkring står i en fantastiskt guld-orange-röd höstskrud och jag bara myser. Andas in den friska och lite kyliga höstluften. Vips som det är så landar årets första snöflinga på min nästipp och jag får en direkt påminnelse att höstvandring i fjällen bjuder på ett lite annat klimat och väder än hemmavid.

Jag stegar iväg uppför björksluttningen upp mot kalfjället och snöflingorna singlar sporadiskt sakta ner mot den röda ljungbeklädda marken i en alldeles vindstilla, klar och krispig höstdag. Björkskogen tar slut och likaså sluttningen, framför mig breder det mäktiga kalfjället ut sig i sina magnifika höstfärger och med Helagsfjället i horisonten, vitt och snöbeklätt.

Både stegen och ryggsäcken är lätt när jag styr kosan mot mitt första delmål vilket är fjällstugan Fältjägaren där jag tänkte ta lunchpaus. Det är en ganska bra bit att gå, men vädret är vackert och jag vandrar ensam och justerar takten precis såsom jag själv känner. På denna tur har jag valt att inte ta med tält, utan sover på fjällstationerna varje kväll. Det känns lyxigt med denna service långt ut i väglöst land. Det ger också möjlighet till en lättare packning vilket i sin tur gör att man kan gå längre och göra andra rutter än annars.

Vandring på hösten kräver ändå lite mer än på sommaren. Fjällvädret är alltid lite lurigt och kan överraska vem som helst, såväl på sommaren som hösten och vintern. Så i ryggsäcken har jag ändå med mig en del extra utrustning och marginaler, om nöden så skulle kräva. Till exempel så har jag inte tänkt att laga mat på denna tur. Frukost och middag äter jag på fjällstationerna och lunch blir frystorkat som tillagas med hett vatten från termosen. Ändå har jag mitt minsta kök med mig, om jag skulle behöva värma mer vatten ut i fall att.

Ju längre dagen går desto mer tilltar snöfallet och på några timmar förvandlas landskapets röda färger till ett snötäckt vinterlandskap. Det är inte utan att jag imponeras av naturens föränderliga förmåga och häftiga krafter. Mina fötter tycker dock att det är mindre häftigt då jag valde att göra denna vandring i låga vandringsskor istället för kängor. Jag var medveten om att det kanske skulle bli lite blött, men var sugen på att testa en lättare och nättare vandring. Så när jag intar en något sen lunch i Fältjägarstugan passar jag på att torka skorna med tidningspapper och byta ullstrumpor. Tre par har jag med mig och det känns väldigt rätt just nu. Efter en stund kommer stugvärden in som upplyser mig att säsongen börjar lida mot sitt slut, nu kan det gå ett par dagar mellan besöken från vandrarna. Han ser nästan lite besviken ut när jag berättar att det bara är ett lunchstopp och att jag ska vidare mot Helags om en kort stund. Men innan jag ger mig av så får han besök av ytterligare några vandrare som ämnar att stanna för natten.

Helags

När jag kommer fram till Helags fjällstation har klockan redan hunnit bli sju på kvällen och jag är rejält blöt om fötterna och lite småkall. Det hade varit väldigt skönt att sätta sig i bastun och värma upp sig, men inser att jag i så fall kommer att missa middagen som redan är i full gång. Jag gör istället ett snabbt ombyte och laddar upp en stor tallrik från den ljuvliga buffén och slår mig ner hos ett sällskap som redan är halvvägs in i middagen. Vi delar en flaska vin och historier från dagen som gått och spekulerar lite om morgondagens väder som ska bli betydligt mer utmanande. Mycket mätt, nöjd och belåten går jag efter avslutad middag till bastun som nu tyvärr är avstängd men bestämmer mig ändå för att varva ner lite på eftervärmen en stund innan det är dags att gå och knyta sig i våningssängen.

Nästa dag har jag svårt att tro mina ögon då snötäcket utanför fönstret är kompakt och jag får pulsa i 15 centimeters nysnö över gårdsplanen till storstugan där frukosten serveras. Det tar inte många meter på dagens väg mot Sylarna innan jag konstaterar att lågskorna nog kanske inte var rätt val på denna vandring. Men i övrigt känner jag mig stark efter en god natts sömn, rejäl frukost och i övrigt bra kläder. Jag känner mig lite extra nöjd över att jag tog med mina nya lätta vandringsstavar, som jag i det längsta tvekade om jag skulle ta med eller ej. Nu är det helt klockrena för att så mycket lättare hoppa över bäckar och snömoddiga gyttjepölar.

Framåt lunch så har det prognostiserade regnet gjort antåg med besked, vilket också medför att snön försvinner i plusgrader och en syndaflod av regn- och smältvatten uppstår. Tjipp, tjipp hörs från fötterna och det är skönt att hitta den lilla nödstugan halvvägs till Sylarna för att få sitta inomhus och göra lunch, torka kläder och fundera lite över vad jag gör alldeles själv här ute på fjället i detta väder.

Vinden sliter och rycker i mina kläder när jag vandrar vidare, regnet tilltar. Fjället är fostrande denna dag, men ack så vackert när en regnbåge spänner sig över den mörka horisonten. Jag gör mitt bästa för att fota en del, men allt är blött. Omöjligt att torka linsen och bara tanken att byta objektiv är skrattretande. Jag gör en del tappra försök och hoppas att i alla fall nån bild ska bli bra. Jag slås av hur ofta resetidningar och bloggare visar upp de mysiga och fina bilderna från sina äventyr, men inte de där när det var tufft. Samtidigt konstaterar jag i efterhand hur svårt det är att verkligen visa hur det känns. Det syns inte att det blåser 25 m/s, att regnet blästrat ansiktet timme efter timme och att regnskyddet på väskan är omöjligt att få att sitta kvar när det blåser som det gör.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Med två eller kanske tre kilometer kvar till Sylarna korsar jag utloppet från sjön Pojktjärnen på en liten bro. Vattnet forsar fram bland stenblocken och vinden ryter i mina öron. Jag har svårt att stå upp, har redan varit på väg att blåsa omkull ett par gånger. Jag bestämmer mig för att krypa på alla fyra över bron som inte har något räcke. Det är inte läge att ramla i vattnet, då hade mina timmar varit räknade inser jag.

Sylarna

Det känns oerhört skönt att få komma in i farstun på Sylarnas fjällstation. Efter att i två dagar vandrat helt ensam möts jag nu av en myriad av vandrare, alla mer eller mindre blöta. I underställ hanterandes sin packning, allt ska nu hängas upp i torkrummen som redan är helt överfulla av blöta kläder och utrustning. Jag gör som alla andra, checkar in, hittar en våningssäng, torkar kläder och tar mig mot bastun där jag blir sittandes en god stund denna eftermiddag innan det är dags att göra sig i ordning och röra sig mot matsalen och kvällens nya bekantskaper. Sylarna har sedan några år tillbaka en riktigt bra restaurang som serverar en stående meny utan valmöjlighet. Huvudrätt är alltid kvällens grytmål, vilket är ett långkok som delas i grytor med sällskapet runt bordet. Det bjuder in till samtal likt den tid då vandrare lagade sin egen mat i självhushållsköket och samsades runt borden för att dela historier.

Nästa morgon är jag uppe tidigt och packar ihop mina grejer redan före frukost, står nästan först i frukostkön klockan sju men är ändå inte först ut på stigen. Kanske beror på att jag ändå satt ner och njöt av både grymma mackor och nygräddade våfflor till frukost innan jag stegade iväg neråt stigen. När leden delar sig viker jag av mot Blåhammaren och förstår att mina tidiga medvandrare snarare skulle tillbaka till Storulvån och civilisationen. Så jag vandrar åter ensam i ett lätt strilande regn. Vinden friskar återigen i mer och mer och tankarna är svåra att slå undan, varför gör jag detta egentligen? När iskalla regndroppar och pinande vind piskar dig rakt i nosen är det lätt att tappa modet. Dagen bjuder inte heller på någon direkt utsikt och kameran ligger väl nedpackad denna dag.

Stigen är oväntat dåligt utmärkt med varken röse eller rödmålade stenar, vinterleden (ni vet de där klassiska stolparna med röda kryss) går en bit bort, ofta utom synhåll och jag får konsultera kartan oftare än vad som känns bekvämt. Efter en stund så dyker ändå nödstugan halvvägs till Blåhammaren upp, precis där den ska vara och jag bestämmer mig för en tidig lunch. När dörren går upp så möts jag av en dimma och hjärtlig atmosfär. Här var redan fullt av vandrare som kom från Blåhammaren på väg mot Sylarna. Vi är många och varma kroppar som låter fukt och svett avdunsta på dessa få kvadratmeter som nödstugan utgör. Några fjällöpare dyker in för att ta en macka och en bar, andra vandrare tar fram köket och lagar lunch. Mitt sinne blir genast lite lättare, att inte vara själv ute på strapats känns bra. När jag efter en stund kliver ut från nödstugan har regnet upphört och det känns nästan lite ljusare mot himlen, eller så är det bara mitt humör som är lite bättre.

Inspirerad av fjällöparna så börjar jag småspringa på spängerna neråt dalen, vilket går förvånansvärt snabbt och bra. Men efter kanske två kilometer så slutar jag och inser att det kanske är att provocera fram ett skavsår. Jag har inte rätt utrustning för att springa, men inser samtidigt hur skoj det ändå var och lovar mig själv att någon gång framöver testa att springa i fjällen på riktigt.

En bit innan Blåhammaren är det dags för vad, vilket jag blivit tvungen till en gång tidigare på denna tur, mellan Helags och Sylarna. Det är ganska högt vattenstånd och ingen chans att smita över utan det blir vad på riktigt. Skorna och strumporna är dock så genomplaskvåta, vilket de blev redan i början av dagen, så det är ingen idé att ta av sig skorna. Jag drar upp regnbyxor och vandringsbyxorna till knäna och börjar spana efter ett lämpligt ställe att korsa vattnet. Tricket när man vadar är att inte ta den kortaste vägen, för den är oftast mest ström och djup, utan snarare leta efter en bred men grund passage. När jag står där och spanar kommer tre fjällöpande tjejer som jag träffade vid lunchen. De undrar om de kan få låna en vandringsstav. Så klart, vi hjälper varandra i fjällen svarar jag, räcker dem staven och pinnar över till en liten grästuva i mitten av strömmen och gräver fram kameran. Tjejerna håller i varandra och tar sig metodiskt över vattnet de med.

• 

• 

Blåhammaren

Denna dag har jag varit snabb inser jag när jag checkar in på Blåhammeren någon timme senare. Det är i princip bara jag och olika grupper av fjällöpare som kommit fram. Torkrummen är fortfarande luftigt tomma och jag kan hänga upp mina kläder så att de får en ärlig chans att torka. Utsikten från det stora runda fönstret i Blåhammarens bastu går jag dock miste om denna dag, en kompakt dimma eller moln har parkerat där istället. Men på insidan njuter vi desto mer.

Ombytta till torra kläder samlas så vandrare och löpare så sakteliga till lite improviserad After Hike, gemytlig stämning i väntan på att gå till bords, vilket på Blåhammaren sker i samlad grupp. Klockan 18 slår dörrarna upp till matsalen och ens namn ropas upp och man blir placerad med andra kring borden. Till middag serveras en trerätters middag, i skön mix av buffé och bordsservering. Alla hjälps åt, gäster och serveringspersonal.

Storulvån

Sista dagen bjuder på bättre väder och kortare vandring, endast tolv kilometer ner till Storulvåns fjällstation. Jag passar på att njuta, pausa och fota lite mera. Ingen stress, bara sitta och blicka ut över fjällandskapet. Fullkomligt lugn. Kaffe och choklad. Andas.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Höstvandring en långhelg

Så var denna fyradagars höstvandring i Härjedalen och Jämtland till ända. Äventyret började med nattåg från Stockholm på onsdagskvällen och anslutningsbuss i Östersund till Ramundberget där vandringen började och fortsatte sen via Fältjägaren, Helags, Sylarna, Blåhammaren och slutade i Storulvån där bussen tog mig tillbaka till Enafors och sen tåget till Stockholm där jag landade sent på kvällen för att gå hem och sova gott i egen säng.