Det kittlar lite i magen, precis som sig bör när man står med skidspetsarna på kammen och spanar ut över bergssluttningen och långt där nere kan ana dess slut. Så tar jag mod till mig och kliver över kanten. Farten kommer direkt, det är ganska brant och jag får jobba med svängarna. Hjärtat bultar, adrenalinet pumpar och leendet växer för varje sväng. Det riktigt bubblar inom mig av glädje. Jag hinner precis tänka att det inte är läge att ramla här när jag känner att jag inte klarar av att hålla emot svängen, vikten glider över och kroppen slår en kullerbytta. Snön yr omkring mig, men jag får ner skidorna och trycker till svängen. Tankarna rusar genom huvudet som formel-ett-bilar och jag får anstränga mig för att behålla fokus på åkningen. Jag släpper iväg skidorna i stora svängar nerför sluttningen och när det flackar ut något kan jag höja blicken mot den klarblå himmeln och återigen njuta av bergsmassivet runtomkring oss. Jag följer mina turkompisars svepande spår neråt sjön där vi ska ta en välbehövlig lunchpaus innan det är dags att dra på hudarna och ta sikte mot nästa topp på dagens lilla Haute Route.
Jag tar fram termosen med varmt vatten och en påse frystorkad mat, slår på vattnet och sätter den åt sidan medan jag skottar till en skön liten solgrop, rullar ut liggunderlaget, slår mig ner, sluter ögonen en stund och låter solen värma ansiktet. Det här är lika mycket en del av en fantastisk topptursdag i vinterfjällen som själva åket ner. Att luta sig tillbaka och låta blicken vandra över bergstopparna runt omkring oss, en perfekt blå himmel och strålande sol, långt bortom liftar och skidanläggningar. Bara vi fyra toppturare sitter här ett stenkast in i Norge, på baksidan av Storsylen och njuter. Att få tura på det här sättet, från topp till topp är helt underbart. En liten minivariant av alpernas Haute Route som ofta går från toppstuga till toppstuga.
Dagen började från Sylarnas fjällstation efter en tidig, men stadig frukost. Med sikte på Pyramiden, den första mindre toppen mitt i Sylmassivet, följer vi varandra i hasorna på led. Sakta och metodiskt flyttas den ena skidan efter den andra i spåret när vi zick-sackar oss upp längs bergets sluttning. Vi går ganska sakta så det finns gott om tid att låta blicken vandra längs horisonten och bara njuta av ett vitt vinterfjällandskap med bergstoppar så långt ögat kan nå.
Vårvintern har välsignat oss med ett underbart väder, alldeles lagom kallt, klarblå himmel och strålande solsken. Det är som om vi skidar rakt in i ett vykort och jag nyper mig i armen för att verkligen verifiera att jag inte drömmer. Att gå på topptur är en magisk kombination av bland det bästa jag vet. Fjällen och fjällvandring, skidåkning och storslagen tyst natur, gott sällskap och lite äventyrlig utmaning.
På Pyramidens topp tar vi paus och njuter återigen av en storslagen utsikt med riktig alpkänsla. Kammen upp mot Storsylen och grytan nedanför känns nästan lite osvensk. Här börjar också dagens lite mer äventyrliga del när vi fäster skidorna på ryggsäcken och spänner på oss stegjärnen under pjäxorna. Det känns skönt att inte gå först och vara i rutinerat sällskap. Vandringen in mot Mellantoppen har trots allt några bitar som är ganska exponerade. Det är inte utan att det drar till lite i magen när blicken för ett ögonblick sneglar ett par hundra meter ner, bara helt vid sidan av där jag står med isyxan i hand och ska måtta in ett bra grepp för att ta mig upp och över den lilla kanten. Från Mellantoppen är det en bitvis lite brantare, men å andra sidan inte lika exponerad led upp till toppen av Storsylen.
Som den medelålders tvåbarnspappa jag är känns det ganska äventyrligt att med skidorna på ryggen sakta och försiktigt leta sig upp längs bergssidan i den djupa snön. Efter en stunds klättrande och svettandes tittar vi så över kanten och wow. Vi står på toppen i ett nästan overkligt klipplandskap med vita toppar och svarta bergssidor som stupar rätt ner runt omkring oss. Att det strax är dags att dra av stighudar, spänna pjäxor, låsa fast bindningar och kasta sig utför dessa branter in på Norska sidan känns om än, ännu mer overkligt.
Efter lunchen går vi så återigen på led, i en lång lov runt berget upp mot Nordtoppen. Här är ryggen bred som en platå och man kan med lätthet gå flera man i bredd. Vi skidar fram och tittar med utforskande blickar ner på vår vänstra sida för att hitta nästa åk. Snön ligger orörd och lutningen är ganska svårbedömd. Det känns brant, men det ser ut att bli lite bättre en bit närmare Lillsylen. Vi skidar dit och jo, det här ska nog bli bra. Återigen pirrar det till i magen innan jag låter skidorna glida över kanten och bena får pumpa hårt den första biten. Mjuk och fluffig ligger snön i den nedre delen och vi lägger långsvepta åttor längs en jokk hela vägen ner till bergets fot. Ett riktigt långt och fint åk som vi avslutar med välförtjänt fikapaus innan det är dags att avsluta vår Haute Route med dagens sista topp, Vaktklumpen.
Efter dagens riktigt äventyrliga toppar känns det ganska skönt att avsluta dagen med ett lite lugnare åk tillbaka till fjällstationen. Här är det, till skillnad från tidigare bergssidor, gott om spår som skvallrar om att vi är långt ifrån ensamma att topptura i Sylmassivet denna fantastiska vecka då vi morgon efter morgon får vakna med klarblå himmel och gnistrande snö. Det har varit en rejäl dag och bena är sannerligen ganska trötta när vi glider sista biten ner mot fjällstationen där vi avslutar dagens Haute Route med bastu och god middag.
