Nu är vi hemma igen och här kommer hela berättelsen om familjens utmaningar och upplevelser under Fjällräven Classic 2014. För er som inte känner till Fjällräven Classic så ska jag ge er lite kort information. Det är ett återkommande vandringsevenemang längs Kungsleden från Nikkaluokta till Abisko ordnat av Fjällräven. Vi valde att delta i detta dels för att det är så mycket andra trevliga vandrare ute samtidigt, och dels att det finns en del support runt omkring arrangemanget. Till exempel så kan du få extra bagage transporterat från starten till målet, så att du inte behöver släpa med allt ut på fjället, och det finns ”checkpoints” med sjukvårdspersonal längs vägen, i två av dessa kan man fylla på mat och gas, vilket gör att man inte måste proviantera för riktigt hela sträckan redan vid start.
Att delta har dock sina speciella förutsättningar som kan vara värda att påpeka. Alla vandrare tältar och man måste bära med sig sina sopor från start till mål. Om du går denna sträcka utan att vara med i just Fjällräven Classic så kan man slänga använda blöjor vid STF:s stugor och självklart även övernatta i dem.
Ni som följt våra förberedelser under våren vet att vi har varit ute och vandrat en del för att se om Malcolm skulle gilla bärstolen, hur det skulle vara att sova i tält, om han åt frystorkat etc. Alla dessa moment gick förvånansvärt bra, och vi upptäckte och trimmade några speciallösningar kring utrustningen. Den sista veckan innan vi tog flyget till Kiruna var fokus på utrustningen. Trots att vi sagt att vi inte skulle köpa specialgrejer av titan, så insåg vi att några saker i vår utrustning var tvunget att uppgraderas. Dels på grund av vikt- och volymbegränsningar, men kanske ännu mer eftersom vi inte vill hamna i situationer som kunde undvikas med bättre utrustning. Därför köpte till exempel Maria en ny dunsovsäck, som var ungefär lika stor som hennes gamla, men betydligt varmare. Själv passade jag på att fixa ett par hyggliga och lätta regnbyxor med dragkedja längs hela sidan som var lätta få på utan att ta av skor och byxor. Vi passade även på att införskaffa ett antal vattentäta packpåsar som underlättade packningsproceduren något oerhört. Man kunde givetvis använt vanliga färgade packpåsar, men att veta att sovsäckar, dunjackor och blöjor verkligen är torra på fjället kändes skönt.
Det som slog mig när all packning var utlagd på matbordet och vardagsrumsgolvet var att kläderna var en mycket liten del, varsin vanlig packpåse på kanske ett kilo och ungefär fem liter. Till det kom regnjacka och byxor, samt en lätt liten dunjacka var. Tre stycken sovsäckar tar en hel del volym, men mer förvånad var jag över mat och prylar. Jag la ner några extra saker i förstahjälpen påsen, en vattenpåse fick följa med, men annars var det ganska standardsaker som myggnät, resehandduk, kniv och kompass. Två paket Y3 fick också följa med eftersom olyckor kan hända längs vägen, och packningen i övrigt var slimmad, så måste lösningen i så fall vara att tvätta, torka och använda igen. Malcolms blöjor och blöjbytarpåse kanske också får anses som det lite ovanligare. Vi valda att använda helt vanliga nattblöjor, han rör sig inte så mycket i bärstolen och de tål mer väta. Vi köpte tre vanliga microfiberdukar (som man normalt har att damma med hemma) i olika färger att använda vid blöjbyten, de torkar fort. Några vanliga tvättlappar i papper fick också plats för den värsta saneringen.
På matfronten så ville vi inte fega, är man trött och hungrig så tenderar allt att gå åt skogen mycket fortare, speciellt i vår familj. Efter att noga studerat energiinnehållet i massvis av barnmatsprodukter så insåg vi att några av Ellas Morgonmums och Fruktrispåsar var riktigt bra. Det varierade dock mycket mellan de olika smakerna och de sämre innehöll inte ens hälften av vad de bästa smakerna gjorde. 11 påsar åkte ned i packningen, för att klara både förmiddag och eftermiddagsbehovet. Till oss själva gjorde vi likadant och köpte energibars istället för vanligt godis och nötter som jag annars brukar släpa med mig ut. Till lyxkontot får nog 200 gram vildsvinskorv räknas, samt det nödvändiga kaffet.
Vid incheckning på flyget vägde ryggan 22,9 kilo, och det trots att vi ännu inte packat maten. Den får man vid incheckningen till Fjällräven Classic i Kiruna. Det började gå upp för mig att det kan bli en tung vandring det här. Vi kände oss egentligen ganska säkra på att vi skulle vandra ungefär fyra kilometer i timmen, men vi ville ändå inte riktigt räkna med det, så att göra någon riktig etappuppdelning av de 110 kilometrarna blev aldrig gjort. Vi hade en hypotes om att det kunde ta sex dagar eller kanske sju, och lite marginal vill man ha om något händer. Så vi plockade på oss en hel del frystorkat vid incheckningen och fyllde i princip det nedre facket på min Kajka 85L som jag fått låna. På slutet av förberedelserna så hade jag insett att min gamla 60 liters ryggsäck nog inte skulle palla utmaningen av hela familjens grejer. Jag brukar till det yttersta försöka att inte surra tält, sovsäckar, liggunderlag eller vadhelst annat utanpå ryggsäcken, utan istället se till att det ryms på insidan. Det ger bättre bärkomfort när allt inte dinglar runt, och sakerna tenderar att vara mindre blöta när de ryms i ryggsäcken. Men 85 liter kanske bjuder in till lite för mycket vikt, men utan att veta vad jag skulle prioritera bort fick allt vara kvar och vi gick och la oss relativt tidigt för att ladda för morgondagen då det stora äventyret skulle börja.
