Familjen Reldin drar till fjällen, för första gången. Jag och Maria har åkt skidor tillsammans förr, men inte jättemånga gånger. Sen grabbarna kom har det dock inte blivit av, men i år var det dags. En vecka i hyrd fjällstuga i Idre, klassiker! Veckan före oss hade friluftsfrämjandet tydligen sin ledarvecka, för mitt instagramflöde fylldes temporärt av fantastiskt vackra bilder på fjäll i motljus, tung snö på granar och nypistade manchesterbackar. Grymt tänkte jag. På vägen upp i bilen började det snöa och det slutade i princip inte på en vecka, attans. Det var snö, snö, och snö. Inte sedan 1982 har det varit så mycket snö i januari i Idre. Det var ju mjukt i backarna i alla fall, men de vackra vyerna var som bortblåsta. Ja, blåste gjorde det också, ganska mycket, och med runt tio minus i luften. Det blev en ganska bister köldfaktor.
Det här var som sagt familjens första vintersemester och grabbarna hade ju aldrig någonsin tidigare stått på ett par slalomskidor. Hur skulle det gå mån tro? Alldeles galant visade det sig. Vi kom upp på söndagseftermiddagen, efter att liftarna just stängt. Så vi installerade oss i stugan och hämtade skidor och pjäxor i uthyrningen. Klockan tio i nio dagen efter var vi först i backen och inväntade starten av skidskolan. Kan tyckas lite brutalt att första timmen i sitt liv på skidor så var inte ens pappa eller mamma med, men det kan också ha varit nyckeln till framgång. Att göra som fröknarna säger och som alla andra barnen gör på förskolan är grabbarna vana vid och skidskolan var ju i princip samma sak. Det är liksom bara att hänga på i ledet.
Gabriel som fortfarande är under tre fick inte gå i skidskola så honom fick vi ta oss an på egen hand. Första dagen på rullband och den lilla knappen i barnbacken. Hans ben hade knappt nån styrsel och Maria fick hålla i honom för att överhuvudtaget komma upp i liften och ner i den lilla barnbacken, eller sluttningen kanske vi ska kalla den. För sanningen var att det nog inte var mer än 15 höjdmeter på hela backen.
Nästa dag höjde vi ribban och slutade hålla i, vilket faktiskt gick bättre än väntat. Ganska direkt fick vi ordning på balansen på rullbandet och sen var det bara att putta ut honom i barnbacken för att glida lite själv. Läskigt, javisst, men när pappa älgade ikapp och förbi honom och han kunde krascha in i en öppen famn så garvade vi bägge två. Sen levlade vi upp och åkte knapplift av bara farten. Neråt åkte vi bredvid varandra och Gabriel höll i mina stavar framför sig. Det var ett tips vi fick från Malcolms skidskolelärare, istället för att åka mellan bena (vilket vi gjorde första dagen med Malcolm) eller att åka med sele och koppel, vilket de inte ville rekommendera. Vi pausade och fyllde på energi med lite smörgås och varm choklad.
Ett annat trick som vi lärde oss från skidskolelärarna var att åka knapplift med barnen. Små och långsamma knappliftar i barnområdena kan ju i alla fall Malcolm åka själv, men när de är riktigt långa och gjorda för vuxna, så är det en helt annan grej. Tricket vi lärde oss var att sticka in en av den vuxnes skidor mellan barnens skidor och sen stoppa in knappen som vanligt mellan den vuxnes ben. Resultatet blir att barnet står och lutar sig mot ditt lår istället för att ni ska på nåt sätt dela på knappen, eller att man hamnar i nån bredbent och ytterst obekväm position.
Utan att skryta på något sätt, så är jag enormt imponerad av hur bra det gick för barnen på skidor, från att aldrig ha stått på skidor så tog sig Malcolm ner helt själv för gröna riktiga backar, inte bara i barnområdet, utan från toppen av fjället. Han plogade och åkte med raka skidor, kontrollerade både sväng och bromsning. Gabriel å sin sida kom inte riktigt så långt, men å andra sidan är han bara två år. Men han fick stabilitet nog att hänga med i alla backar, så länge han fick hålla i pappas eller mammas stavar.
Vi bodde mer eller mindre i backen så lunch åt vi hemma i stugan, alla utom en dag. Efter lunch så sov Gabriel middag de första dagarna, vilket han normalt sett fortfarande gör. Men de sista dagarna vägrade han. När vi andra började göra oss i ordning efter lunch för att gå ut på dagens andra skidpass så bestämde han sig för att haka på. Han tog fram pjäxor och hjälm och skulle prompt sätta på dem. Vi insåg att detta var nån som gillade skidåkning och då är det klart att sånt ska uppmuntras, sova kan man göra sen.
När liftarna stängde och man ganska mör i kroppen tog sig tillbaka till stugan och mest såg fram emot en bastu, en kall öl och lite soffhäng så inledde Malcolm dagens snöskottarpass. Han var lyrisk för att få skotta snö, och snö fanns det ju i massor. Sanningen var att han redan på morgonen och framför allt efter lunch tjatade för att få skotta snö. Han hade nog egentligen kunnat skippa skidåkningen och bara skottat snö i en vecka. När han tyckte sig ha skottat färdigt runt vårt hus så gick han över till grannen och hjälpte till att skotta där, och nästa dag gick han till nästa granne. Så även om vi körde ganska hårt i backen mellan nio och tre, så fanns det massor av energi kvar. Vilket kan vara lite skönt att konstatera som förälder, vi hade inte pressat på för mycket i alla fall. Att just snökottning skulle vara så roligt var en nyhet, men att han går ”all in” och är så nitisk. Ja, det har vi ju sett förr. Det finns nåt i honom, en grym arbetsmoral och jäkla envishet helt enkelt. Kanske därför det funkade så bra att till exempel knalla upp på Matterhorns bergssidor i somras.
När grabbarna väl behagade att komma in så bastade vi allihop och Malcolm insisterade på att svalka sig på balkongen, precis som pappa gör. Skidsemester med utförsåkning i liftsystem kanske egentligen är lite gränsfall till friluftsaktivitet och kanske tvivelaktigt om det platsar i denna blogg, men vi lyckades få till en klassisk korvgrillning i ett litet vindskydd i närheten av fäbodvallarna. Bra ved fanns att tillgå, så det var bara att ta fram sin lilla morakniv och tälja och spänta upp lite mindre pinnar. Snart brann det behagligt i det lilla vindskyddet och det vara bara att invänta glöden. Trots att backarna bara låg ett längre snöbollskast bort så kändes det riktigt mysigt och frilufsigt att få grilla sin egna korvar på en alldeles egen eld ute i snön i en skogsglänta vid mysiga gamla fäbodvallar. Enda misstaget var korvarna vi skaffat oss. Dels ett paket grillkorv, men det är ju inte så roligt. Stockholmare villa pappa ha, men det går ju inte i Dalarna. Vi hittade nåt som hette Knäppare och det lät roligt, men ett misstag. Det var nån modell på varmkorv, som ska kokas. Nåväl det går väl att grilla tänkte vi, men resultatet efter explosion var något svårare att hantera i ett bröd än vad man kunde önskat sig. Läxan vi lärde oss, det är skillnad på grillkorv och varmkorv. Inte bara i smak…
Ironiskt nog vaknade vi på söndagen upp till ett fantastiskt väder, klar himmel och strålande sol, fortfarande runt tio minusgrader. Klart det var dags att åka hem. Så bilden för detta inlägg togs när bilen var packad och familjen redo att vinka farväl till Idre Fjäll. Lite typiskt, men vi hade en fantastiskt trevlig vecka och Idre var en riktigt trevlig bekantskap. Vi kommer tillbaka, men lova oss då lite sol också ;-).
