Fjällvandra med barn på Kungsleden och i Sarek

Det här är berättelsen om när Malcolm sju år och pappa Pierre vandrade en del av Kungsleden, Kvikkjokk till Saltoluokta, med en liten avstickare in i Sarek som vi varmt rekommenderar alla att göra som vandrar denna sträcka, gammal som ung.

Att vandra som ensam vuxen med ett barn i fjällen ställer en del krav på dig som vuxen, men också på barnet. Det är verkligen ingen omöjlighet och det måste inte vara svårt eller utmanande, men det är heller ingen nybörjargrej. Det gäller att ha koll på fjällen och vad de kan innebära för dig och ditt barn. Det gäller att båda har rätt förutsättningar; kunskap, erfarenheter och utrustning. Malcolm och jag gjorde redan förra sommaren en vandring själva i Jämtlandsfjällen som vi lärde oss massor utav, sommaren före det så vandrade vi en annan del av Kungsleden, Nikkaloukta till Abisko, men då var även mamma med vilket ger lite andra förutsättningar, framför allt kring utrustning och att bära den.

Med det sagt vill jag alltså först konstatera att vi nog var tämligen väl förberedda på detta äventyr. Men jag vill samtidigt inte avskräcka någon. Kungsleden må ligga långt norrut i vår svenska fjällkedja, men den är i sig inte särskilt svårvandrad och det finns numera en hel del bekvämligheter längs vägen som utan skam absolut ska nyttjas, speciellt då du vandrar med barn.

Vårt äventyr började med nattåg från Stockholm till Murjek. Som vuxen kan tåget ibland mest ses som ett transportmedel, för att ta sig till äventyret i fjällen, men för Malcolm började äventyret redan när första steget togs hemifrån. Sålunda var nattåget en viktig grej. Vi klev på strax före sex på kvällen och inledde resan med att äta köttbullar och mos från bistron. Klockan sju följande morgon klev vi av i Murjek tillsammans med sju andra förväntansfulla vandrare. Nu väntade först en timmes väntan på bussen och sen fyra timmars bussfärd till Kvikkjokk, vilket inte alls visade sig sant. Efter en timmes bussfärd stannade vi nämligen i Jokkmokk där bussen tog en timmes paus. Vi passade på att avnjuta en andra frukost på det lokala kondiset. Här finns också både ICA och Coop-butiker så vi kunde ha planerat att proviantera lite extra fika på vägen istället för att släpa med allt hemifrån som vi nu gjort. Men vem anade att bussen skulle pausa så pass länge?

Till lunch så var vi äntligen framme på Kvikkjokks fjällstation. Vi parkerade ryggorna på utsidan och gick in för att äta lunch. Det är nåt speciellt med att komma in på en av Svenska Turistföreningens fjällstationer, att komma in i värmen och gemenskapen, lite som att komma hem. Kvikkjokks fjällstation är tyvärr inte en sådan. Den drivs som en franchise och det märks direkt. Det var också en av anledningarna till att vi valde att gå sträckan från söder till norr. För oss var Kvikkjokk bara en punkt vi skulle passera på vårt äventyr. Men innan vi passerade så passade vi på att äta lunch. Till Malcolms förtret så fanns ingen barnmeny, men vi kunde beställa en halv vuxenportion. Han satte i sig all lax med god aptit, men bönorna var svårare. Vi hade på detta äventyr en filosofi att nyttja den service som finns, lite ideologiskt för att stötta de som lever på denna service, men kanske mest för att inte i onödan släpa med en massa mat och utrustning som lika gärna kunde lösas på plats.

Så, efter lunchen var vi redo att bege oss iväg, i alla fall i Malcolms värld. Jag insåg dock att vi hade lite ompackning att göra och att dra på oss rätt kläder för vandring. Vi hade rest i två gamla T-shirts som ändå skulle slängas, nu drog vi av oss dessa och på med underställströjorna. Vi blev nu också varse denna semesters största trivselhot, det norrländska luftförsvaret, myggen. Det är klart att det är mygg i fjällen, det är lika givet som att djuren bajsar i skogen eller att tomten har skägg. Men i år verkar det vara mer än vanligt. Vi ryckte fram myggsprejen och impregnerade oss ordentligt. Efter denna lilla procedur så var vi så äntligen på väg. Vi tog sikte på portalen som högtidligt markerade Kungsleden och knatade iväg. Vi hade inte kommit många meter förrän Malcolm frågar mig om jag kan berätta historian om ”Tjejen och kyparen”. Det är en följetång sen vi första gången vandrade i alperna för fem år sedan och Malcolm var fascinerad av kvällarnas restaurangbesök. På dagarna ställde han tusentals frågor om hur det funkade, vad kyparna gjorde, hur kortläsaren fungerade etc. Varje vandring så fylls nu berättelsen med nya fakta och en hel del påhittade historier kring både det ena och det andra. Det har utvecklats till ett evigt samtal mellan mig och Malcolm som får tiden att gå, tar fokus från själva vandringen och som helt klart eggar vår fantasi. Så självklart börjar jag att berätta…

Det känns skönt att vara påväg, det är det här vi har drömt om det senaste halvåret. Men mindre skönt känns det med alla mygg. Det är rakt av riktigt jobbigt, dessutom vet jag att vi har säkert en hel dags vandring innan vi når kalfjället och kan räkna med att de flesta mygg blåser bort. Vi stannar inledningsvis nästan en gång i kvarten och sprutar på lite mer myggmedel, vilket inte känns som en hållbar lösning för resterande veckas vandring. Regnet hänger i luften, men bryter aldrig ut, lite till vår besvikelse eftersom det hade varit att föredra istället för myggen.

Vi har gjort en grundplan för vår vandring, men samtidigt lämnat ganska mycket flexibilitet och marginal i den. Tanken denna första dag är att gå ungefär halvvägs till den första fjällstugan, Pårte. Det är cirka nio kilometer och vi startade dagen strax efter klockan ett så det känns som om det får räcka för en första dag. Tyvärr innebär det att vi inte tar oss till kalfjället och blir därmed inte kvitt myggen. Till kvällen viker vi av från leden och tar sikte på höjden Várregiehtje. Malcolm protesterar direkt till min förvåning. Efter ett tag inser jag att vi alltid har vandrat längs leder när vi varit till fjälls tidigare. Han blev helt enkelt nervös att vi skulle gå vilse. Men efter en stunds samtal och kartgenomgång så tar vi oss upp och träden glesar ut och endast några fjällbjörkar omger oss. Framför oss breder nu den klarblå fjällsjön och massiven från Sarek och Padjelanta ut sig. Vi reser tält i duggregn och lagar mat tillsammans. Rutinerna sitter inte helt och det märks att det är första tältdagen på ett tag, men allt löper på bra och jag konstaterar nöjt att det verkar som om vi inte glömt något hemmavid. Solen vinner så äntligen kampen mot regnet och låter sina stålar spela över bergsmassiven på ett smått underbart sätt. Vi faller pladask, tagna av dess storhet. Om allt går bra så kommer vi lite senare på denna vandring göra en avstickare in i Sarek, men redan nu så inser jag att hit måste jag återkomma själv nån gång, kanske redan nästa sommar? Vi kryper in i tältet för att skydda oss mot myggen och spela lite kort innan det är dags att krypa till kojs efter en första händelserik dag.

Nästa dag tar vi lite sovmorgon, vaknar vid åtta men ligger kvar i sovsäcken och lyssnar på regnet som dansar lätt på tältduken ovanför våra huvuden. Vi snackar om dagen och gör frukost. Morgonen går långsamt över i förmiddag samtidigt som regnet avtar. Vi stressar inte, vilket märks då klockan hunnit bli halv elva innan vi sätter på oss ryggorna och beger oss tillbaka till leden. Vi följer sjöns kant en liten bit, pausar vid en fin tältplats alldeles vid strandkanten, men det är omöjligt att njuta ens en kort stund då myggen genast går till attack. Vi biter ihop och knallar på, men det går rätt långsamt. Stigen är ömsom stenig och ömsom lerig. Den är inte bred nog för att gå bredvid varandra, vilket vi nästan alltid gör på kalfjället. Istället går Malcolm först och sätter tempot. Jag tittar på klockan och kartan för att skapa mig en uppfattning om hur fort vi går. Malcolm har sett fram emot lunch vid Pårtestugan, men så kommer det absolut inte att bli inser jag. Bättre att ta lunch när det känns som lunch i magen än att stirra sig blind på att nå ett visst ställe på kartan. Vi gör lunch vid en öppning i gran- och tallskogen och vi konstaterar att vi lika gärna hade kunnat vara hemma på Roslagsleden.
– Var det inte fjällvandring vi skulle på undrar Malcolm?

Efter lunchen så knatar vi så fram till Pårte där det är relativt öde, förutom en familj från Värmland som vi språkar lite med. Efter att vi nyttjat dasset så beger vi oss åter ut på leden och nu är siktet inställt på kalfjället.

Skogen är vacker men lite svår att uppskatta med alla mygg, samt längtan att komma upp på själva fjället. Men när vi passerar en liten spångbro, så hajar jag till. Här upplyses vi av en skylt att vi nu gått in i Sareks nationalpark. Större delen av Kungsleden mellan fjällstugorna Pårte och Aktse går längs med kanten av Sareks nationalpark. Vid skylten hittar Malcolm en mycket fin liten vandringsstav som någon med omsorg och kärlek täljt till. Malcolm vill förstås ta med den, vilket han får, om han bär den hela vägen. Jag kommer inte att bära, och vi kastar den inte efter en liten bit. När han tänkt en stund så ställs den tillbaka med den insiktsfulla kommentaren:
– Nån annan kanske behöver den istället för mig.

Hittills så har vi vandrat i skogen, med följden att man måste hålla betydligt bättre koll på var jokkarna rinner (alltså vattendragen), så att man kan fylla sin flaska med jämna mellanrum. Ett litet tips är också att alltid dricka när man står vid jokken, för att sen fylla flaskan och gå med full flaska därifrån. Annars är det lätt hänt att man fyller vid jokken men bara några minuter senare är man törstig och dricker upp en del av vattnet. På denna sträcka var det också betydligt färre små jokkar än vad vi är vana vid. Över de lite större jokkarna går det broar, man slipper vada, vilket är skönt. Det var dock först nu, en bit in i Sarek, som vi kom till ledens första hängbro. Malcolm hade hoppats inför varje bro på kartan, men nu, vid Gállakjåhkå hände det. En riktig hängbro, med bra längd och alldeles sådär gungig som en hängbro ska vara. Han skuttade med glada tillrop tvärs över innan jag ens hann blinka. Så när jag fått upp kameran och bad honom gå fram och tillbaka en gång till så protesterade han föga. På andra sidan bron tog vi chokladpaus.

Den sena eftermiddagen fortsatte med fler broar och fler chokladpauser. Vi knallade på och äntligen kändes det som om vi fått lite fart under fötterna, eller så var det kanske vittringen av kalfjället som fick oss båda att raska på lite grann. Jag är lite fascinerad av trädgränsen, hur skarp och abrupt den är. Det är inte många meter mellan där fjällbjörkarna står tätt, till att de glesar ut, till att markväxtligheten är det endaste som finns kvar. Nu stod vi så äntligen på kalfjället och blickade återigen ut över Sarek. Malcolm konstaterade snabbt att vi inte behöver gå en meter längre, det är fint här. Jag håller med och protesterar inte, även om jag förstod en viss nivå av sarkasm. De är kanske inte helt ovanligt att jag gärna går en liten bit till för att se om det finns en lite finare plats runt nästa krön.

Malcolm tog hand om matlagningen, ja med viss assistans av mig. Det handlar om att koka vatten och röra ner i vår frystorkade mat från Real Turmat. Inte så svårt egentligen, men jag är ändå lite imponerad över hur bra koll han har, för att vara sju år från Stockholms innerstad. Under tiden maten stod och svällde reste vi tillsammans tältet. Nu slår vi oss ned på en liten sten på vårt gemensamma ligg- och sittunderlag och njuter av en välförtjänt middag.

Den rosa rullen Malcolm har på sin ryggsäck är det tunnaste cellplastunderlaget jag kunde hitta, dessutom kapat med en halvmeter för att rullen ska bli ännu lite nättare. Det är lätt att ta loss från ryggsäcken vid pauser, perfekt att sätta knäna på när man fixar och donar med till exempel matlagningen, men det tjänar också som ett extra skydd när vi ska sova då vi bägge har uppblåsbara liggunderlag. Speciellt mitt (Exped SynMat HL M) känns lite ömtåligt och då är det bra att ha cellplastunderlaget under. Därtill så är det en säkerhetsgrej, utifall de upplåsbara liggunderlagen går sönder.

Efter middagen har Malcolm fått ny energi och busar omkring och tar kort på mig, när jag fixar och packar ihop vår utrustning och gör klart för att krypa in i tältet. Det är lite kul att numera själv få vara med på kort och inte bara stå bakom kameran.

En sak slår mig nu när jag sitter hemma och skriver denna text och tittar på alla de nästan tusen bilder vi tagit från denna veckas fjällvandring. Det finns en hel del bra bilder, men det finns också mycket som inte är särskilt bra. Konstiga vinklar, dålig skärpa, fel exponering. En del av förklaringen till det är förstås min egen talang, eller brist på sådan, som fotograf. En annan aspekt som jag gärna vill belysa, är att alla kort från detta och andra äventyr vi gör, är tagna i stundens hetta, i farten, i steget. Ingenting är arrangerat. Varken jag eller Malcolm är några fotomodeller. I första hand är det här vår semester och den njuter vi av precis som den är. Mycket längre ner på listan så kommer önskan om att ta fina och illustrativa kort och skriva inspirerande texter, så att fler hittar ut i våra underbara fjäll.

Bilderna du ser på den här bloggen är helt enkelt exakt så det såg ut, varken mer eller mindre. Vi är precis så blöta som det ser ut, tältet är stökigt och det ligger en störande väska i bakgrunden. Solen lyser ibland, men oftast är det ganska molnigt. Vi har inte de snyggaste minerna, kepsen skuggar ansiktet och ibland önskar jag att vi kunde ha granskat bilderna på plats och tagit om dem i en annan vinkel eller med andra inställningar. Det är ju så professionella fotografer och friluftsföretag gör för att skapa de absolut mest lockande och häftiga bilder som väcker begäret hos oss friluftsintresserade. Jag ska erkänna att jag nog hade utvecklats mer som fotograf om varje bild ägnades lite mer tid, men med en sjuåring som bästa turkamrat och följeslagare, så får man vara sjukt nöjd så länge humöret är på topp och historian om ”tjejen och kyparen” aldrig tar slut.

Nästa dag, nummer tre på vår vandring, vaknar vi åter till regnets smattrande mot tältduken. Vi tar det lite lagom lugnt och stökar först i ordning i tältet innan vi sticker ut näsan för att avgöra om det blir frukost i tältet eller utanför på stenen. Regnet har precis slutat och solen börjar faktiskt skina. Känns som ett bra tecken för denna dag. Vi kommer iväg kvart över nio, någon direkt tidig start kan vi inte kalla det, men såhär långt den tidigaste, vilket är bra eftersom vi har runt två mil framför oss denna dag.

Vi knallar iväg, men kommer inte mer än några hundra meter innan regnet börjar tillta. Av med ryggsäckarna och på med regnjackorna. Vi går ytterligare några hundra meter och då hittar vi vandringens första, men långt ifrån sista, snölega. Klart man måste kasta snöboll om man hittar snö i juli tänker jag samtidigt som det känns lite frustrerande att vi stannar stup i kvarten, men så kan det vara och det måste man lära sig njuta av, som förälder på vandringsleden.

Snöbollskriget blir inte så långvarigt och snart är vi på leden igen. Efter ett kortare parti med en hel del stenskravel så breder kalfjället ut sig framför oss med fantastisk vy över sjön Tjaktjajávrre på höger sida, ett par hundra meter nedanför oss. Såväl humöret som farten blir bättre nu när vi kan gå hand i hand, vi känner varandra och blir på nåt sätt mer närvarande, hand i hand. Det här är kanske en av anledningarna varför jag älskar att fjällvandra med barnen. Man går i vacker natur, inget som stör och en obruten närhet till varandra, i flera dagar i sträck.

En stund efter tio undrar Malcolm var den lilla nödstugan Jågge tagit vägen.
– Skulle vi inte redan varit där, undrade han?
– Jo, om vi inte stannat så många gånger, försökte jag förklara. Men aktade mig samtidigt för att mana på, vi tar det i den takt det blir. Vi har gått om tid. Så istället för förmiddagsfika blev det en tidig lunch vid stugan.

Vädret har klarnat upp och vi vandrar med lätta steg i ett fantastiskt landskap och när vi når krönet och lyfter blicken in mot nordväst så ser vi Rapadalen för första gången, visserligen fortfarande på håll, men vi anar dess storslagenhet och en närmast andlig stämning sänker sig över oss bägge två. Över mig för att jag hört så mycket om denna närmast heliga plats för svenska fjällfarare, och över Malcolm eftersom han förstår på min reaktion att det här är stort. Vi står länge och blickar ut över dalen. I morgon slår vi läger på andra sidan säger jag och pekar mot den distinkta klippan Nammásj.

Men idag ska vi först ner i skogen igen säger jag med viss fruktan i rösten. Vi laddar med en chokladbit vid trädgränsen för att sen ge oss i kast med de sista typ sex kilometerna ner till roddleden över sjön till STF:s fjällstuga Aktse. Av lärdom från de första dagarna så är myggsprayen nu nära till hands i avbärarbältets fickor och vi sprayar oss mer än man borde. Så länge vi är i rörelse så går det ändå helt okej i björkskogen men när vi kommer ner till den tätare skogen så ballar det fullständigt ur. F*N hörs jag argsint väsa mellan tänderna. Vi har mer eller mindre badat i myggspray nu men lyckas inte värja oss det minsta. Jag stannar och kastar ner ryggan på marken och river frenetiskt ut hygienpåsen med två ansiktsmyggnät. Vi får på oss dem i all hast, duschar oss en omgång extra med myggspray och spanar på kartan. Jag slår ett öga på klockan och konstaterar att vi nog har en realistisk chans att hinna fram till motorbåten som går en gång på kvällen tvärs över sjön. Det är onekligen lockande att slippa ro tre kilometer tvärs över sjön, och om oturen skulle falla sig så, i värsta fall tre gånger över sjön för att hämta roddbåten på andra sidan.

Jag vet inte om det är skräcken för myggen eller längtan till båten, men Malcolm sätter ett sjujädrans tempo nu. Han nästan småspringer fram. Efter drygt 2,5 kilometer så passerar vi skylten som upplyser oss att vi lämnar nationalparken, vilket bekräftar att vi nog ska hinna till båten, men det är tight. Vi kör på och efter ett par hundra meter till så går sommarleden ihop med vinterleden. En tydlig position på kartan och nu är det bara kanske en och en halv kilometer kvar till båten. Kvart över ska den gå, men man måste hissa flaggan på den här sidan sjön en halvtimme innan så att de vet att någon vill åka med. Nervöst spanar jag på klockan var och varannan minut, det kan gå tänker jag samtidigt som Malcolm i täten ökar tempot ytterligare. Det känns nästan som om vi är med i nån typ av skattjakt på TV och kämpar mot klockan som är på väg att rinna ifrån oss.

Klockan passerade dock kvart i fem utan en skymt av sjön, vi jäktade vidare. Jag sa inget till Malcolm, men så dök den upp runt ett krön. Vi mer eller mindre sprang förbi raststugan och ner mot stranden. Hittade stigen mot bryggan och i farten läste jag skylten som informerade att flaggan skulle hissas senast klockan fem om man ville åka med. Nu var klockan fem i fem. Vi sprang ut på bryggan och Malcolm hissar i triumf Robinsonflaggan, jag menar båtflaggan. Men den fastnar halvvägs upp och han rycker till, lite för hårt. Fästet i flaggstången lossnar och hela flaggan singlar ner i vattnet. Både han och jag får en stor klump i halsen, vi hann, men vi sumpade det. Nu är goda råd dyra. Jag kastar av mig väskan och hänger mig ner från bryggkanten och lyckas fiska upp flaggan som ligger och flyter på ytan. Jag hoppar upp på räcket och lyckas med ett finger få i snöret i fästet halvvägs upp på flaggstången. Vi hissar flaggan igen. Klockan är prick fem!

Inte ens den bästa TV producent hade kunnat arrangera det här tänker jag när jag sätter mig på bryggkanten med Malcolm och delar en chokladbit och inväntar båten. Men den kommer inte. Inte kvart över, inte tjugo över, inte tjugofem över heller. Malcolm är orolig, nästan gråtfärdig och tror att det är hans fel eftersom han ryckte ner flaggan.
– De kanske inte såg den, envisas han med att upprepa gång på gång.
Innerst inne börjar jag undra lite också, men spelar lugn utåt. Vi väntar en stund till.
– Ibland tar det lite tid, man vet inte så noga, säger jag med så lugn och stabil röst jag kan. I värsta fall får vi väl ro. Men eftersom det bara ligger en roddbåt vid stranden inser jag utmaningen i detta. Att först ro över till andra sidan för att hämta en roddbåt, ta den på släp tillbaka till vår strand och sen ro för tredje gången över sjön är ju ett mindre dagsverke. Man måste ju säkerställa att det alltid finns minst en båt på varje sida innan man vandrar vidare.

Men då dyker motorbåten upp med stugvärden Henrik som kör dagens tur. Den lilla öppna motorbåten är fylld med en engelsk barnfamilj, de första barnen vi träffat på denna vandring. Väl över på andra sidan så är det en knapp kilometers vandring upp till stugan. Malcolm har frågat stugvärden om det finns plats i fjällstugan, vilket det nog inte gör, men Henrik visste inte riktigt. Denna Coronasommar så måste man förboka även fjällstugor, något vi såklart inte gjort eftersom vi har tält, men framför allt för att vi vill ha flexibiliteten att ta den tid vi behöver. Med raska steg och en förhoppning om att få plats så marscherar Malcolm och jag upp till Aktse fjällstuga, bara för att konstatera att det mycket riktigt är fullt.

Klockan har passerat sex och vi ska proviantera lite i fjällshoppen här innan vi går vidare. För enkelhets skull betalar vi tältavgift och njuter av servicen en fjällstuga ger. Vi handlar Bullens pilsnerkorv, potatismos och en Coca Cola i shoppen, samt lite extra godis såklart. Vi passar också på att köpa ytterligare fyra frystorkade rätter för de kommande dagarna. Vi hade inte packat med mat för alla dagar eftersom vi visste att vi skulle passera shoppen här i Aktse. På det viset sparade vi lite plats och vikt i min ändå ganska fulla ryggsäck.

Jag är lite tveeggad till att handla saker som öl och läsk i fjällstugorna. Väl medveten om det orimliga i att transportera dessa varor ut i väglöst land. Samtidigt, om det är vad som krävs för att fler ska upptäcka fjällen, så är det bra och då borde kanske även jag stötta denna service och visa min uppskattning. Finns det en god efterfrågan så finns det ett bra utbud. Denna gång blir det ingen öl till mig, men en läsk till Malcolm känns motiverat.

Vi knallar över till servicehuset och lagar mat, njuter av stugvärmen, njuter av att laga mat på en gasspis och att få sitta och äta vid ett bord. Stugvärden kommer förbi och småpratar lite och vi har det väldigt gött. Tiden rinner iväg och jag inser att vi ännu inte satt upp tältet, vilket nu raskt måste göras eftersom regnet gör sig påmint. Snabbt fixat, vi kastar oss in i tältet och stänger kvickt efter oss. Ändå har vi säker tio eller tjugo mygg att nu ta död på. Men jakten är enkel och snart kan vi ägna oss åt lite kortspel innan det är dags att gå och lägga sig. Tanken att behöva gå ut för att borsta tänderna är inte särskilt lockande då tokigt många mygg samlar sig på insidan av tältets ytterduk. Som tur är, är vi skyddade av innertältets väv och myggnät.

När vi inser att Malcolm glömt vattenflaskan i servicehuset, så vi får älga över dit med snabba språng. Väl där konstaterar vi att ingen vattenflaska står att finna. Men vi fann istället våra tältgrannar som visade sig vara ett mycket trevligt par med hund från Jokkmokk. Vi blev kvar i stugan en bra stund och språkade om det ena och det andra. Det här är en ganska trevlig sida av livet i fjällstugorna, man träffar andra fjällvandrare. Utbyter erfarenheter, berättar anekdoter och har det allmänt väldigt trevligt. Själv uppskattar jag både det sociala och ensamheten på fjället. Malcolm å andra sidan gillar skarpt att snacka med andra. Så kvällen blev sen, alldeles för sen. Men till slut så kröp vi ner i sovsäcken och läste en liten Pixibok till godnattsaga som vi alltid gör.

Nästa morgon vaknar vi upp till en fantastisk dag. Vi har sovit länge och solen står redan högt i skyn. Vi packar ihop våra grejer inne i tältet innan vi går upp till servicehuset för att fixa lite frukost. Där träffar vi samma par som kvällen innan, med samma plan som vi. De har dock kostat på sig lite mer lyx i packningen och står just nu och bakar (steker) bröd på gasspisen. Vi kokar vår havregrynsgröt med äpplen, kanel och russin. Inte fy skam det heller, men Malcolm som det lilla charmtrollet han är, får givetvis också smaka bröd med smör. Gott och lyxigt.

Kvart över elva är vi redo att lämna Aktse. Framför oss ytterligare en prövning. En knapp kilometer av skog och mygg i hyggligt brant uppförsbacke. Nu har vi myggnät och skaljackorna på oss för om möjligt undvika ytterligare bett. Det är en tuff, varm, och svettig kilometer. Malcolm ogillar det skarpt och klagar högljutt. Just när det blir för varmt så tappar han väldigt snabbt tålamodet och energin. Jag envisas med att behålla skaljackorna på, nu är det nära. Efter en knapp halvtimme så når vi kalfjället och kan andas ut. Vi pausar och tar av oss jackorna. Vilken dag det verkar bli.

Här lämnar vi nu Kungsleden för att istället ta sikte mot Skierffe, klippan med den magiska utsikten över Rapadalen. De absolut flesta som vandrar upp på klippan gör det som en dagsutflykt, antingen med boende på Aktse fjällstuga, eller som tältare med tältet stående i korsningen mellan leden mot Skierffe och Kungsleden. Självklart kan man också låta tältet stå nere vid fjällstugan, men om man kommer norrifrån så är det starkt rekommenderat att tälta ovanför trädgränsen. Vår plan var dock en annan, istället för att gå upp på klippan och sen ta samma väg ner igen, så tänkte vi fortsätta en bit in i Sarek. Således bar vi med all vår packning nu. Malcolm tyckte min plan lät lite dum, jämfört med de som gick med bara en dagsrygga, men senare skulle han förstå storheten i den här färdvägen.

Den första biten går genom en hel del vide och var ganska slirig i en blandning av gyttja, stig och små bäckar som letar sig ner längs bergssidan. Malcolm vandrar helst i sina mellanhöga Salomonskor när det inte regnar. Men efter lite för mycket närkontakt med geggan så bytte vi till stövlar. Stigen torkade snabbt upp igen så snart vi fick lite mer höjd och befann oss ovan trädgränsen med marginal. Riktigt fina vyer breder ut sig framför oss och vi riktigt njuter av härlig fjällvandring när den är som allra bäst. Vackert väder, mäktigt landskap och underbart sällskap!

Dagens första snölega bjuder på obligatoriskt snöbollskrig och Malcolm får in en riktig fullträff. Mitt i nyllet och på objektivet när jag samtidigt försöker att fota med en hand och försvara mig med snöbollar i den andra. Efter det tar vi lunch på en fin sten med första parkett ut över dalen. Vi kör uteslutande frystorkad mat till lunch och middag på denna tur. Vi har med tiden hittat en bra rutin som bygger på att när man lagar frukost på morgonen så kokar man en termos (0,75 liter) varmvatten som räcker perfekt till två luncher. På det viset slipper man dra fram köket på dagen och dessutom så spar vi 10-15 minuter i lunchrutin. Inte för att vi har bråttom, men erfarenheten är att när vi stannar vill barnen ha mat på en gång. Det blir en lite jobbig väntan. Att korta tiden från stopp till mat har för oss varit en framgång. Efter maten kan vi leka, busa eller bara sitta och snacka. Så lunchpauserna blir egentligen inte snabbare, men betydligt smidigare. Att bära med termos och varmt vatten kan ju ses som fånig extra vikt, men för oss är det värt det, speciellt eftersom vi lyckats hyggligt väl i att ändå banta den totala packvikten.

Efter lunch så byter vi skor och tar sikte på den ikoniska klippan. Mot toppen! Det är dock längre än det ser ut och det tar ett tag trots att jag tycker vi håller god fart. Jag har aldrig velat muta oss fram med godis och behöver fortfarande inte göra det. Vi köpte en påse Gott & Blandat i Aktse som vi nu nallar en bit ifrån med jämna mellanrum. Malcolm frågar om han kan få en bit, vi stannar, sitter ner i tre minuter och mumsar och dricker lite vatten. Sen knallar vi vidare. Jag har utvecklat strategin att inte säga nej till paus eller godis. Malcolm får styra, och han verkar förstå att han inte kan be om godis hela tiden och när han vet att han själv får kontrollera när det är dags, så är han nöjd med det. Denna eftermiddag blir stoppen något tätare än vad jag kanske tycker är bra, men så kan det vara att vandra med barn. Humöret är på topp och vi vandrar hand i hand i Sarek. Vad mer kan man begära?

Men så plötsligt kliver vi upp på toppen och fram till kanten, för det är verkligen en kant. Vägen upp på baksidan sluttar ganska beskedligt men väl uppe avslutas klippan med en platå och en skarp nittiograderskant, med tillhörande stup på ett par hundra meter. Det suger till i min mage, men Malcolm verkar oberörd och står och spanar ut över landskapet. Till sist säger han ett ord, ”vackert”. Jag blir lite tårögd och rotar fram burken med läsk som vi köpte kvällen innan på Aktse.

Vi stannar en god timme på toppen, sitter och snackar, njuter av utsikten och tar massor av kort. Malcolm börjar tröttna lite på allt fotograferande och busar runt och leker, vilket såklart barn får göra. Men när han kryper fram till klippkanten för att titta på småstenar som ramlar ner, förvisso på alla fyra och försiktigt, då passeras gränsen vad mitt pappahjärta klarar av och vi backar långsamt tillbaka. Kanske blivit dags att vandra vidare?

Vi går snabbt ner från själva toppen och viker sen av från leden, med sikte in mot Rapadelen, eller Rapardalen som Malcolm vill kalla den. Man måste nog rapa om man är i Rapardalen enligt honom. Vi hittar en liten stig, vi är nog inte de första som tänkt den här tanken att fortsätta in i Sarek härifrån. Men som det är i obanad terräng så försvinner snart stigen mellan tuvor, små bäckar och stora videbuskar. Men vi hittar vår väg, banar oss fram genom viden och Malcolm fullständigt studsar och hoppar mellan tuvorna. Det är lite mer utmanande när man är sju år. Jag är imponerad av hans energi och inte för en stund så klagar han på framkomligheten, tvärtom, han ser ut att ha hur roligt som helst. Vi går inte jättelångt, maximalt tre kilometer från toppen av Skierffe. Vi hittar en riktigt fin plats bakom ett krön med perfekt utsikt över Nammásj och Rapadalen, med närhet till en liten jokk. Vi väljer att slå upp tältet precis framme vid brantens krön, istället för i skydd av kullen bakom oss. Den ligger bara 50 meter tillbaka men jag är sugen på de där riktigt läckra bilderna av tältet. Så istället slår vi upp tältet i en allt tilltagande vind.

Kanske inte det smartaste resonemanget, men jag är inte orolig. Vi har ett bra tält och så mycket ska det inte blåsa. Men det är ändå så pass att vi får öva metoden att slå upp tält i storm. Ett av de kanske viktigaste momenten är att såväl vid upp- som nedtagning se till att tältet sitter fast i något som inte blåser iväg. Man vill inte se sitt tält fladdra iväg när man är ensam på fjället. Så redan innan tältet tas ur påsen leta rätt på en eller två tältlinor och fäst dem med en kabinhake i till exempel din ryggsäck. Vi trär sen in alla tältstänger men fäller inte upp dem. Sätt fast tältspikarna i lovart, alltså närmast vinden, där det blåser ifrån. När det väl är på plats är den enkelt att resa tältet genom att föra in tältstängerna den sista biten och säkra tältet med fler tältspikar.

Med tältet på plats så njuter vi av en fin kväll och lagar mat i lä bakom kullen. Vi spelar kort och dricker te och varm choklad i tältet. Man får allt nypa sig lite i armen för att kontrollera att det inte bara är en dröm, men nej, det är på riktigt. När vi kryper ner i sovsäckarna så tilltar vinden ytterligare och drar och sliter i tältet. Malcolm somnar trots det snabbt, men jag ligger vaken ett tag och lyssnar till vinden och nu även till ett allt hårdare regn. Kanske inte var den bästa tältplatsen ändå, skulle kanske satt upp tältet lite mer i lä hinner jag tänka innan även jag fångas av drömmarnas land.

Nästa morgon vaknar vi bägge två före klockan åtta. Regnet piskar fortfarande tältet och vinden viner utanför. Malcolm påpekar att det i alla fall är myggfritt. Vi packar alla våra grejer inne i tältet och sätter på oss fullt regnställ innan vi sticker ut näsan ur tältet. Vi lagar blåbärsgröt till frukost. Det här är också fjällvandring tänker jag. Vad Malcolm tänker vet jag inte, han är tyst och lite moloken. Efter frukost så river vi tält, återigen med övning för storm. Det blåser, men mindre än i går. Regnet gör det dock så mycket mer påtagligt. När vi börjar gå så blir Malcolm gladare och i grunden tror jag det är så enkelt som att han får upp lite mer kroppsvärme. Kanske också så att regnet avtar något?

Vi går nu helt oledat på baksidan av en liten topp vid namn Bassoajvve. Det är ganska lättorienterat, långt ner på vänster hand har vi en större jokk. Vi följer höjdkurvan och berget till höger. Det kan låta svårt att navigera med hjälp av höjdkurvorna, men det är egentligen ganska lätt. Det är ingen exakt orientering, utan handlar om att ha en känsla att inte börja gå alltför mycket neråt, uppåt märker man rätt fort då det ofta upplevs tyngre. Sikten blir sämre och regnet tilltar. Nu är det lätt att känna sig liten och utsatt. Långt ut i väglöst land, bara vi två. Vi har bra kläder och rätt utrustning, men känslan är ändå att det var roligare igår. Malcolm verkar dock inte bry sig nämnvärt. Kanske är det så att han faktiskt har bättre kläder än vad jag själv har. Mina sex eller sju år gamla regnbyxor från Marmot, som varit fantastiska i alla år, börjar nu tyvärr kasta in handduken. Allt membran och regnskydd har nötts bort i grenen och jag är dyngsur in på pungen. Otrevligt, kort och gott.

Vi hittar en snölega och såklart blir det även snöbollskrig denna julidag, trots regn. Snön är plaskvåt och var vi inte blöta sen tidigare så kippar det nu om tårna. Att vandra med barn handlar om att bjuda till och ta till vara på tillfället som ges. Malcolm föreslår att vi ska bygga en snögubbe, så det är klart vi gör. Kanske inte den största och vackraste, men ändå väldigt roligt.

Landskapet varierar i olika toner av grått, från ett stenigt molnlandskap på marken till en jämntjock gråtung himmel. Sikten varierar mellan usel och halvdålig, så när renvaktarstugan dyker upp bakom ett krön, precis där den borde vara, blir jag ganska glad. Den är låst, men kan ändå tjäna som vindskydd för vår lunch. Härifrån har vi sen cirka fem kilometer tillbaka till Kungsleden i typ rakt östlig riktning, men helt utan referenser. Bara det böljande kalfjället. Det är faktiskt inte så ofta jag tar fram kompassen på mina fjällvandringar, oftast är jag trygg nog med att passa kartan efter några olika tydliga landmärken, som toppar och dalar i terrängen. Men nu är det läge för kompasskurs.

Efter någon dryg timme så dyker äntligen nästa landmärke upp i regnet och den grå horisonten. Den lilla men distinkta toppen Mártevárásj. Kungsleden passerar precis hitom den toppen i sydnordlig riktning. Så om vi bara går med siktet inställt på Mártevárásj så måste vi förr eller senare korsa Kungsleden, vilket känns som en smått idiotsäker plan. Vi knallar på och regnet tilltar. Farten är inte särskilt hög, men humöret helt okej. Men efter att tiden går och ingen Kungsled dyker upp så börjar Malcolms oro från den första dagen, att vandra utanför leden och vara vilse, att tillta. Jag känner mig fortfarande säker på min navigation, men det är lite frustrerande att det går rätt långsamt och egentligen inget annat att peka på än toppen framför oss. Det är lätt att lura sig på avstånd på fjället, det som känns som en kilometer kan i själva verket vara fem. Jag tycker mig vara ganska van i fjällen, men avståndsbedömning på kalfjället är svårt. Malcolms oro stiger och det är inte utan att den smittar av sig, även om jag känner mig säker. Jag spanar runt i terrängen och jämför på kartan i syfte att se om det skulle kunna finnas några andra toppar och formationer som jag misstagit mig på, men nej. Vi är på rätt väg. Jag tröstar mig med att vi är ännu inte framme vid foten av Mártevárásj, så planen har på inga sätt fallerat, även om vi är så pass nära nu så att vi borde se Kungsleden. Men då hittar vi den, de röda stenarna som vi letat efter. Jag spanar uppåt och nedåt och förstår att det inte var så lätt. Stigen är inte särskilt tydlig på håll och i branten ovanför på höger hand försvinner den i terrängen.

När Kungsleden nu är hittad så tar vi en liten chokladpaus och fokuserar på nästa utmaning, båtfärden över Sitojaure. Även här finns en rodled på kanske fyra kilometer. Det låter ju mysigt och lite lockande att lugnt och harmoniskt ro över sjön och njuta av det vackra landskapet. Men idag regnar det och molnen hänger tunga, vi är blöta in på skinnet. Det är helt enkelt inte så mysigt och romantiskt som det skulle kunna vara. Vi har kort och gått redan haft en tuff dag på fjället och är mer sugna på motorbåt och bekvämlighet. Det finns bra information både på STF:s hemsida och på skyltar vid Aktse fjällstuga (och enligt utsago längs Kungsleden) hur man bokar en båttur. Båten går en gång morgon och kväll, men kan också mot en extra femtiolapp bokas andra tider. Men den måste alltid förbokas, vilket är ett litet bekymmer i väglöst land utan mobiltäckning. Lösningen på detta är att på toppen av Kungsleden mellan Aktse och Sitojaure, ungefär vid rengärdet så har man täckning en kort stund och där sitter en tydlig skylt att man ska ringa och boka. Vi stod nu cirka en och en halv kilometer längre ner och kanske 200 höjdmeter lägre. Den enkla lösningen på problemet var förstås att bita i det sura äpplet och gå tillbaka längs leden, givetvis efter att flera gånger försökt skicka sms därifrån vi stod. Men då slås jag av att vi ju har vår nya nödsändare Garmin inReach Mini med oss, vilken har sms-funktion. Vi har de senaste dagarna haft kommunikation med mamma, mormor och farmor via den. Men då har det varit med fördefinierade kontakter som synkats över till sändaren från min telefon. Idén som nu slår mig är lika enkel och jag blir lite full i skratt att jag inte tänkt på det tidigare. Jag är på sätt och vis en fjällvandrare av det gamla snittet. Telefonen stänger man av när vandringen börjar och slår på den när man är tillbaka i civilisationen, eftersom det ändå inte finns någon mobiltäckning i fjällen. Nu är det inte så längre, stora delar av vår fjällkedja har faktiskt mobiltäckning, men inte här. Men idén jag nu har är enkel, jag slår på telefonen i flygplansläget men startar bluetooth, öppnar Garminappen och lägger till telefonnumret till samerna Anna och Lars Blind som kör båten (+46 73 07 99 603), skriver sms:et på telefonen i Garmin-appen, slår på bluetooth på satellitsändaren och trycker på synk. Det tar en liten sund men sen hörs ett bekant swoosh och meddelandet verkar ha gått iväg. Vi firar med lite ytterligare choklad och gör oss i ordning för att traska ner de sista tre kilometerna genom skogen till sjön. De tar inte många minuter innan satellitsändaren piper till igen. Vad nu tänker jag och tittar lite noggrannare. Ah, vi har fått svar av Anna, OK står det. Härligt. Det är nämligen så att alla vi har skickat till kan svara oss som på vilket vanligt sms som helst. Det här är ju hur grymt som helst inser jag.

På lätta fötter vandrar vi nu ner genom skogen till båten. Tanken var egentligen att på andra sidan fortsätta upp på berget, nån knapp kilometer och göra nattläger ovanför trädgränsen. Men nu övertalar Malcolm mig att vi ska spana in i Sitojaurestugorna och se om det kanske ändå finns lite plats, trots att vi inte förbokat. Han tycker det är väldigt spännande med fjällstugor, minns fortfarande våra besök i dem från förra sommaren i Jämtlandsfjällen. Med utebliven stugnatt i Aktse så är jag en lätt match. Klart vi ska fråga lovar jag honom. Sanningen är att jag själv är ganska blöt och tycker det vore riktigt skönt att få torka upp en del.

Väl framme i Sitojaurestugorna visar det sig att det är helt tomt, inte en enda bokning för natten. Vi får med andra ord plats. Denna Coronasommar räcker det dock inte med att sova i sin sovsäck i sängarna, man måste ha ytterligare underlakan och örngott. Som tur är kan detta lösas mot en avgift på 90 kronor. Vi köper engångsbäddsätt, samt sover i sovsäcken.

Vi installerar oss i stugan, hänger upp alla våra saker i torkrummet och börjar genast elda i kaminen i storstugan. Det är lite smårått inomhus så det känns som om det behövs, men kanske framför allt för att få värme i torkrummet. Det är så fiffigt att skorstenen från kaminen i storstugan går rakt igenom torkrummet och värmer på så vis upp det. Jag tänder elden, men Malcolm tar snart kommandot över kaminen. Vi lagar mat och njuter av bekvämligheterna. Till middagen kommer ytterligare en gäst, så vi är totalt tre personer denna natt i stugan. Utanför har två ytterligare vandrare valt att tälta. Lite skillnad mot andra fjällstugor.

Vi har så trevligt där i stugvärmen och kortspelandet att klockan hinner bli närmare halv elva innan Malcolm somnat i sin säng. Jag lägger mig för en gångs skull inte samtidigt, utan smyger tillbaka ut i storstugan och slår mig ner med anteckningsblocket och börjar skriva. Här blir jag sittande vid stearinljuset och midnattssolen långt in på natten.

Morgonen därpå vaknar vi upp till en gråtrist himmel, men utan regn. Vi lagar frukost och spanar in kartan och den sista dagens vandring, till Saltoluokta fjällstation. Det här är första året som Malcolm förstår kartan och har glädje av att diskutera distanser, hållpunkter och vägval. De första och sista kilometrarna idag går genom fjällbjörkarnas gröna landskap, men annars är det en enkel och skön vandring med långsträckta vyer på kalfjället som väntar oss.

Vi vandrar sida vid sida, hand i hand. Berättelserna avlöser varandra, liksom frågor och diskussioner om både små och stora ting. På fjället hinner man tala till punkt, det finns gott om tid och ingenting som stör. Den här dagen är en riktig urtyp av fjällvandring. Samtidigt inte en sådan dag som marknadsförs i sociala medier. Solen visar sig knappt på hela dagen, men regnet gör sig påmint i några lättare skurar. Landskapet är stort och fridfullt, men inte spektakulärt på något vis.

Vi lagar lunch vilandes mot en lite större sten vid sidan av leden, mitt i dalen. Varmvatten i termosen gör det hela riktigt smidigt, ett bra tips för den som bara vandrar mellan stugor men vill njuta av varm och rejäl lunch utan att packa gasköket.

Efter lunchen är siktet inställt på rast- och nödstugan Avtsusjvágge, med drygt åtta kilometer kvar till Saltoluokta. Väl där så hittar vi en riktigt stor sten som bara måste besegras och vi klättrar med viss möda upp bägge två och tar chokladpaus där istället för i stugan. Utanför raststugan står det en hel del ryggsäckar, det är nog rätt fullt därinne tänker jag. Man måste ju inte gå in bara för att man hittat ett hus, en husvägg duger gott som lite vindskydd. Men vi sitter kvar utsatt högst upp på stenen istället.

Imorgon ska vi åka hem, med båt vid tretiden från Saltoluokta och sen buss och nattåg. Vi skulle kunna slå upp tältet nu och bara lata oss en sista kväll och med god marginal hinna vandra in till Salto imorgon. Det har varit vår marginal i planeringen hela tiden, men grundplanen och tanken har också varit att vi nog skulle komma till Salto ikväll, så vi har rum och middag bokad. Nu när klockan är tre på eftermiddagen så känns det rimligt att fortsätta framåt. När vi kommer till kalfjällets slut och vi återigen styr stegen genom den glesa fjällbjörkskogen så ökar Malcolm takten likt ett tryffelsvin som fått vittring på det vita guldet. Han nästan flyger nedför den hyggligt branta stigen ner mot Saltoluokta fjällstation som välkomnar oss såsom bara en av STF:s fjällstationer kan göra. Den värmen och gemytligheten som finns här går nästan att ta på. Man blir varm i hjärtat av bara tanken.

De har väntat på oss, undrar lite försynt om vi vill slå oss ned på en gång i restaurangen som har två sittningar varje kväll. Eftersom rummet var bokat för en vuxen och ett barn så har vi fått bord i den första sittningen, vilken redan pågår sedan en halvtimme. Men med lite fix och trix så får vi tid till den andra sittningen istället och hinner på så vis först installera oss i rummet och ta en välbehövlig dusch. På vägen till duschen passerar vi shoppen och köper oss varsin supersnygg Saltoluokta T-shirt att dra på efter tvaget innan vi slår oss ned i restaurangen, som nya människor.

Att få avsluta sin vandring på Salto är en ynnest. Njuta av helt underbar atmosfär i denna timrade och fantastiska fjällstation, äta gott och vila upp kroppen innan hemfärden. Här hinner man landa alla intryck från veckans fjällvandring, spela schack och kort, njuta av en god hantverksöl. Att ha marginal på sin fjällvandring är verkligen inte ett problem när man får tillbringa den såhär trevligt. Men allt har sitt slut och nästa dag är det dags att vinka adjö till fjällen för den här gången. Men var så säkra, vi kommer tillbaka!

Kul att du orkat läsa ända hit, det blev en lång artikel. Hoppas du uppskattade den. Vi har försökt att blanda vår reseberättelse med information, inspiration, tankar och funderingar, samt en del konkreta tips och trix. Om det är något du funderar över, tveka inte att skicka oss ett mejl eller kommentera härunder.