Nu fortsätter familjens berättelse om fjällvandringen med barn på Fjällräven Classic. En 110 kilometer lång vandring från Nikkaluokta till Abisko längs Dag Hammarskjölds led och Kungsleden. Vi som vandrar är Malcolm 14 månader, mamma och pappa. Det här är andra delen, den första kan du läsa här.
Dag 3
Återigen vaknade familjen sent på morgonen, vid halv nio. För att komma i lite bättre fas tog vi bara en macka till frukost och gick de sista kilometerna fram till Sälkastugan, dit vi kom vid 10 på morgonen. Vi gjorde grötfrukost och funderade hur vi nu kunde ha avverkat 42,5 av 110 kilometer redan den tredjedagens morgon, trots att vi stundtals känt oss riktigt slitna, inte alls gått upp tidigt och haft riktigt långa och sköna pauser längs vägen. Även detta stopp blev långt och först vid halv tolv var vi åter på väg, mot Tjäktjapasset, ledens högsta punkt. Att ta sig upp över passet är helt klart en tuffare stigning, men det är inte värre än att det görs på en halvtimma och man behöver aldrig klättra på något vis utan det är fortfarande en stig.
Väl uppe möttes vi av en ogästvänlig och bister blåst, så det var bara att cabba upp Malcolms regnskydd, som också fungerade som ett utmärkt vindskydd, och hela familjen drog på sig skaljackorna. Malcolm hade underställ och vindfleece under hans jacka, men på väg ner för passet började vi inse att om det hade varit snöstorm, brutalt regn eller bara ännu blåsigare, så hade han nog inte riktigt tillräckligt med varma kläder. Nästa gång vi ger oss ut på fjället med honom så måste även han ha ett förstärkningsplagg i dun. Den stora skillnaden är ju att han sitter still hela tiden, men själv genererar man ju en helt annan värme när man går.
Vägen ner mot Tjäktja var både stenigare och längre än vad jag mindes, och besvikelsen var stor vid varje krön som passerades och checkpointen fortfarande inte var inom synhåll. Det var på inget vis lika tufft som den första dagens avslutning, men vi var rejält trötta i fötterna då vi vid kvart i sex stämplade in.
Landskapet bakom Tjäktjapasset är först mest stenigt och i min mening lite tråkigt, men efter checkpointen en bit efter själva Tjäktjastugan öppnar Allesvagge upp sig, dalgången som leder dig hela vägen ner till Alesjaure. Vyerna är vidsträckta och bergen ramar in landskapet lite mer på håll. Vi gick bara en dryg halvtimma efter checkpointen ner mot sjön som möter en i dalgången och hittade en trevlig liten plätt att slå upp tältet i tid denna dag. Nu blev det som vi tänkt, middag vid tältplatsen och sen lite häng innan det var dags att krypa ner och göra en relativt tidig kväll.
Dag 4
Återigen en vacker dag i fjällen som välkomnar oss när dragkedjan på tältet dras upp. Humöret är på topp och familjen skämtar med varandra och knatar på den relativt lättvandrade delen ner mot hängbron över den vilda fjällforsen som rusar fram vit av smält snö, trots att det är mitt i augusti. Vi stannar och gör ”second breakfast”, tar oss tid att brygga en kopp kaffe och kalasar på det sista brödet vi har kvar, givetvis med en skiva vildsvinskorv.
Malcolm undersöker omgivningen och vi njuter av stunden. Det är ögonblick som dessa som jag minns nu när jag sitter hemma vid skrivbordet och författar denna text. Jag vet att Malcolm inte kommer att minnas dem, men jag hoppas att det någonstans ändå påverkar honom, för den storslagenhet Kungsleden bjuder på och det privilegium vi har som kan vandra i dess natur, är helt klart svåröverträffat.
Stärkta av kaffet och den fina rastplatsen beger vi oss vidare och inte alltför mycket senare når vi den mäktiga hängbron som tar dig över vattnet till Alesjaurestugorna uppe på knallen ovanför sjön. Här finns en vedeldad bastu som vi sett fram emot, men den tänds inte förrän på eftermiddagen och vi har precis ätit lunch. Vi skrotar runt lite och passar på att njuta av STF:s service och kalasar på varsin kanelbulle. Men efter ytterligare någon timme så börjar det klia i benen, att bara sitta still här känns lite konstigt, och när vi diskuterar med andra vandrare så ska de flesta fortsätta vidare, några hela vägen till målet. Vi bestämmer oss att fortsätta vi med, det är trots allt en mycket vacker dag och vi har inte gått så långt, och det börjar även gå upp för oss att två nätter till blir en ganska konstig etappuppdelning. Så vi skippar bastun och vandrar vidare längs sjön.
Kvällens tältplats hör till en av de vackrare, men också kanske mest annorlunda i fjällvärlden. Det är inte ofta du hittar en sandstrand vid fjällsjön, och solens reflexer spelar i vattenbrynet. Fantastiskt! Ända baksidan var att vi inte hade en rinnande fjällbäck runt hörnet, som tur hade jag med mig min vattenpåse, vilket är en alldeles förträfflig liten uppfinning som alla borde ha med sig på vandringen. Det är i grunden en vattentät påse, väger typ ingenting, lätt att bära, rymmer 15 liter vatten, och är konstruerad så att du kan sätta ned den på marken så blir den stor och platt så att vattnet inte rinner iväg. Så jag knatade iväg en dryg halvkilometer efter att tältet var på plats och hämtade vatten till middag och frukost.
Att tälta vid vattenkanten har dock sina bekymmer, det här var det enda stället som vi hade problem med Norrlands luftburna infanteri, knotten. Myggen var tack och lov mycket sällsynta detta år. Men en än större utmaning var att Malcolm givetvis ville leka i det iskalla vattenbrynet, och mängden torra och rena kläder är som ni förstår begränsad på fjället. Så att plaska runt var inte ett alternativ. En annan utmaning var att hans bästa leksak under hela vandringen var vårt gasolkök. Han var mycket fascinerad av köket, och kastruller och köksutrustning är kanske det roligaste även hemma. Att koka skållhett vatten till varje måltid, på öppen gasollåga, på ett ganska litet kök, medför en viss risk. Att bränna sig eller starta en mindre brand var inte ett lockande alternativ, så vid varje måltid var det 100% uppsikt på den lille herrn som gällde.
Dag 5
Vandringens tidigaste väckning, klockan 6.30. Idag var det dagen då vi skulle gå hela vägen till målet, vilket var ungefär 29 kilometer. En anledning till detta är att de sista 15 kilometerna är förhållandevis tråkiga då man gått ner från berget och går längs sjön i björkskogen. Det var lite blåsigt och kyligt till en början, men väl igång så kom värmen inifrån. Vi intog vår nu traditionsenliga ”second breakfast” på en sten med storslagen utsikt och mumsade i oss den sista vildsvinskorven. Tyvärr hade vårt batteri till kameran nu tagit slut, men snälla medvandrare som guiden Jonas Remgård såg till att föreviga oss ändå.
Ovanför Keron. Foto: Jonas Remgard
Vid checkpoint Kieron väntade lunchpaus och det bjöds på pannkakor med sylt och grädde till efterrätt. Precis när sista tuggan var slukad så kom den första droppen och det var bara att snabbt samla ihop våra grejer, på med skaljackan och ut på leden. Regnet blev dock inte så farligt och efter en stund så packades jackan åter ner. Vi höll ett bra tempo, tog en kortare paus och stärkte oss med en energibar. Regnet började återigen tillta och denna gång avtog det inte, tvärtom det började regna riktigt rejält och innan vi hann notera så var vi genomblöta. Nu hade vi dock bara några få timmar kvar så det var inte annat att göra än att gneta på. Till slut passerade vi skylten som upplyste oss om att det var 5 kilometer till målgången och Maria fick vittring som bästa tryffelsvin och ökade takten markant. Jag fick bita ihop och hänga på så gott jag kunde. Malcolm såg glatt ut ifrån sin tron på Marias rygg och applåderna från andra vandrare värmde rejält när målet passerades vid sextiden. Vi var helt dyngsura och ganska trötta men väldigt väldigt glada.