Efter en hel del förberedelser och övning så var det äntligen dags för familjen att bege sig ut på fjälläventyret Fjällräven Classic. En 110 kilometer lång vandring från Nikkaluokta till Abisko längs Dag Hammarskjölds led och Kungsleden. Vi som vandrar är Malcolm 14 månader, mamma och pappa. Det här är första delen av två i vår berättelse om hur det var att fjällvandra med barn i bärstol, att tälta och bära med sig allt som behövs för en familj till fjälls.
Dag 1
Vi vaknade relativt utsövda i Kiruna på den stora campingen där alla andra förväntansfulla vandrare också hade sovit och det var redan full fart på förberedelserna, några skulle starta redan på morgonen, medan vi först vid lunch. Lärdom nummer ett blev att allting tar mycket längre tid med barn. Det torde ju inte komma som någon överraskning för någon småbarnsförälder, men så är det och det skulle ta ett tag för oss att förstå den fulla konsekvensen av detta. När allt var packat, extraväskan incheckad för transport till målet så ställde vi oss i kön till bussarna. Väskan på ryggen kändes inte jättetung, men efter att stått och väntat ett tag så insåg jag så sakteliga att den trots allt vägde sina kilon. När vi kom fram till Nikkaluokta testade jag den på vågen, 26 kilo. Aj, men jag valde att lyssna på de som sa att den vågen visade fel och inte var något att lita på, och dessutom var det lite sent att göra något åt saken nu.
Vi hade strålande bra väder, klarblå himmel, sol och nästan 20 grader i luften när vi stegade iväg och lämnade Nikkaluokta fjällstation bakom oss. Efter cirka en timmes vandring kom vi fram till Ladtjojaure och fick välbehövliga inställningstips till ryggsäcken av personalen vid Naturkompaniets servicestation. Här åkte Kebbyxorna av till förmån för ett par lätta löparshorts. Vi drack och lufta fötterna och knallade vidare. Grundidén var att gå mellan 1 timma och en och en halv timma och sen rasta. Ibland bestod rasten bara av att snöra av sig kängorna 10 minuter, ibland bjöds det även något att tugga på.
Trots att leden i början närmast kan beskrivas som ett mycket vältrampat och ofta brett löparspår så försökte vi hålla koll på kartan för att bilda oss en uppfattning om vi verkligen höll fyra kilometer i timmen vilket vi på förhand gissat, och det verkade stämma. Strax efter klockan fem så var det dags för middag. Trots att vi bara hade knappt fyra kilometer kvar till dagens mål, Kebnekajse fjällstation, så hade vi lovat varandra och kanske fram för allt Malcolm att försöka äta och rasta på relativt fasta tider och inte gå på bara för att. Hade jag varit uppe med kompisar så är jag rätt säker på att vi gått på, men inte denna dag. Vi slog oss ned vid en trevlig glänta, fortfarande med sol, och ett bra vattendrag. När jag rörde mig runt matplatsen noterade jag hur sliten kroppen kändes. Vi blev sittande en stund efter maten och samspråkade med en del andra passerande vandrare, bland annat en familj med två flickor på 4 och 6 år gamla. Det kändes skönt att vi inte var den enda familjen på fjället och jag noterade storleken på pappans ryggsäck och den var inte mindre än min egen.
Pausen på en och en halv timma var mer än tänkt, men så blev det, och det skulle visa sig att just våra pauser var något som vi lite missräknat på förhand. Efter maten skulle man kunna tro att steget och sinnet skulle vara lättare men det visade sig bli precis tvärt om. Det är inte så våldsamt många höjdmeter upp till Kebnekajse fjällstation, men de flesta är på dessa sista kilometer och det tog direkt emot. Dagens kanske lite väl höga tempo, druckit för lite i det ganska varma vädret och ovanan att gå med runt 25 kilo på ryggen tog ut sin rätt. Jag hade riktigt ont i benen och ryggen, huvudvärken kom som ett brev på posten. Vi tog korta 5 minuters pauser en gång i kvarten och den sista biten blev en rejäl pina. Varje steg uppåt kändes som en utmaning och att på detta vis ta sig hela vägen till Abisko skulle vara en omöjlighet insåg jag. Som tur verkade det gå betydligt bättre för Maria och Malcolm så det gav mig hopp och energi att ta mig åtminstone till checkpointen vid fjällstationen. Vi slog upp tältet bara några hundra meter efter fjällstationen eftersom vi inte orkade gå mycket mer denna dag, och vi tänkte utnyttja lite faciliteter morgonen efter.
Checkpoint Keb
Dag 2
Vi sov till åtta på morgonen, lite oväntat, men vi var nog alla lite trötta efter den första dagens strapatser. Morgon- och frukostrutinerna var ännu inte intrimmade så allt tog lite tid innan vi kom iväg, men väl på leden så kändes inte benen så farligt trötta och den allmänna känslan i kroppen var mycket bättre än dagen innan.
Vi knatade på en timma och pausade sedan för ”second breakfast” vid foten av Tolpagorni, berget med den dramatiskt branta bergväggen och snökratern på toppen. En smörgås med vildsvinskorv och nybryggt kaffe i handen, med blicken in i dalgången mot Singi, klarblå himmel. Ja, känslan var en helt annan denna förmiddag än lidandet kvällen innan. Nu njöt hela familjen och det kändes underbart att få komma vidare. På sätt och vis är det här min favoritdel av sträckan, de långa böljande gräsängarna, sjön i dalgångens mitt, inramat av väldiga och klippiga berg. Fantastiskt!
Vid fyra på eftermiddagen kom vi fram till Singistugan och checkpointen. Mängder av vandrare låg utspridda på stenhällar och ljungtussar och lapade i sig den nu inte lika intensiva solen. Det var skönt att värmen var lite mer behaglig och idag var vandringsbyxorna återigen på. Vi pausade en timma innan det var dags att bege sig igen. Tanken var att inte gå så långt, det var ju trots allt middag snart. Men vi höll god fart och stegen var lätta, så vi knatade på i hopp om att göra middag och tältplats på samma ställe. Det blåste dock en del och inga tältplatser såg direkt inbjudande ut, så vi gick de cirka sex kilometerna fram till Nuoperjåkkastugan, vilket egentligen inte är så mycket till stuga utan mest ett nödtillhåll. Men den var alldeles perfekt att hitta lä bakom och laga vår middag.
Efter middagen funderade vi lite på hur vi skulle göra med kvällens tältplats, nu begick vi antagligen ett misstag då vi tyckte att vi kände oss fräscha så att gå lite till skulle vara trevligt, trots att klockan redan hade hunnit bli sju, samt att vi egentligen hade en jättefin tältplats alldeles nere vid bäcken. Sagt och gjort, vi knallade över bron och begav oss ut på heden. Vi visste att det skulle komma en bäck en bit fram och den borde bli bra, men någon bäck kom aldrig och efter att vi gått en halvtimma så insåg vi att vi nog missat den helt, och nästa vattendrag var ytterligare nästan 3 kilometer bort. Bara att bita i det sura äpplet och knata på. Kroppen kändes fortfarande helt okej, men klockan hade passerat Malcolms godnatt med råge. Såhär skulle vi ju inte göra… Så när tältet väl var rest och vi hade krupit ner var klockan en bra bit efter tio på kvällen, men då minsann skulle inte den lille herrn sova. Han trodde tältet var en cirkusmanege och sprang runt i bästa voltige. Någon timma senare landade han på kudden och jag och Maria somnade inte långt därefter.