Att ta sig ut på äventyr utan att det ska vara så svårt har blivit en grej för oss detta år. Anledningen är lika enkel som uppenbar. Om vi inte gör det så tar det så lång tid tills nästa äventyr. Kanske för lång tid? Så när barnen tjatar och ber att få komma ut och elda, då är det enkelt att motivera sig själv. Dessutom finns det inget motsatsförhållande mellan det lilla och det stora äventyret. De går ju snarare hand i hand, att i den enkla och lilla få öva på allt från att göra upp eld och resa tält till att packa sin ryggsäck och hantera sig själv och sin utrustning ute i naturen.
Så i söndags packade jag och Malcolm ihop en liten rygga med det nödvändigaste och gav oss ut till Stora Skuggan. En riktig liten repris, i flera meningar. Dels utflyktsmålet Stora Skuggan som nästan blivit standard när vi inte har nåt annat planerat. Vi skrivit om det förr, men framför allt så åker vi dit när andan bara faller på. Här finns skog, riktig gammal skog. Här finns en 4H-gård, vindskydd och eldstäder. Dessutom finns det ganska mycket skattgömmor om man gillar Geocaching, vilket vi med framgång testat ett antal gånger. Dels konceptet att åka ut på miniäventyr och bara grilla korv över en öppen eld som man dragit ihop själv. En aktivitet som alltid går hem hos barnen.
Idag var det vindskyddet i slutet på ängarna (ovanför den lilla amfiteatern) som var målet. Promenaden från buss 50 ändhållplats är en knapp kilometer som gick fort. Väl framme konstaterar jag att det inte ligger någon torr ved i eller runt vindskyddet, vilket i och för sig var väntat, men lite tråkigt att konstatera med tanke på att det var ganska blött i marken. Malcolm har dock gott hopp och banar genast iväg in i skogen för att hämta ved. Jag känner mig inte lika hoppfull och börjar faktiskt spekulera i mitt huvud vad som händer med den goda stämningen om vi inte får till nån brasa. Men just då hittar vi ett par större tallgrenar som fallit ned utan att ta alltför mycket markkänning. De ser något färska ut men hellre det än blött, gammalt och multet. Vi släpar tillbaka en hel del och sätter oss att göra eld. Hoppet växer när jag hittar en del riktigt torra tunna kvistar på tallen och snart får jag upp en första liten spirande låga. Och så lite mer, men sen dör det. Aj aj, lite väl optimistiskt med kvistarna. På det igen! Nya små torrissar, som fnöske, mer av detsamma, blås försiktigt, mer tunna tunna kvistar. Blås. Jo, nu börjar det ta sig och Malcolm studsar av glädje och vill genast kasta på allehanda pinnar han hittat. Vi reder snart ut vad som är en passande storlek, betydligt mindre än man kan tro. Det var nog ganska blött och färskt virke vi hittade, för det tog ett bra tag innan vi fått upp hygglig värme så att de lite större pinnarna kunde få fyr.
Men jobbet betalar sig och vi grillar korv efter korv och mår bra. Fyra till pappa och tre till Malcolm. Dessutom har vi med varm choklad och en festis. Vi har inte bråttom utan njuter av lite egen far och son tid i skogen. Men efter ett tag är det dags att packa ihop och bege oss till närmsta skattgömma ett par hundra meter längre bort. Vi har nämligen med oss två stycken ”Travel Bugs” som vi plockade upp i Lida Friluftsområde för några veckor sedan som nu hängt med oss lite väl länge. Skattgömman hittas enkelt precis där man kunde gissa att den skulle vara, ändå var den väldigt listigt maskerad. Tackar professorn för det. På väg tillbaka pausar vi på en bänk i kanten på ängarna och dricker varm choklad och äter några bullar.
Denna lilla söndagsutflykt är inte längre bort än att vilken söndagsflanör som helst som sökt sig bara lite bort från stadens puls skulle kunna hittat den. I ärlighetens namn så möter vi faktiskt en del söndagsflanörer och en och annan joggare. Det är inte urskogen vi befinner oss i. Men det gör verkligen ingenting, det förtar inte våran upplevelse. Och även om man som vuxen ibland vill ha något mer utmaning, så struntar Malcolm helt i var nånstans vi är. Han uppskattar snarare att han känner igen sig. Det är tiden tillsammans och vad vi gör som är det viktiga, inte var någonstans vi är. Tänk att en fyraåring kan vara så insiktsfull.
