Det gäller att ta vara på tillfällena när det ges, som i morse när vi vaknade upp till gnistrande snö, krispigt kall och frisk luft och en strålande klarblå himmel. En riktigt fin vinterdag som eggade till att ge sig ut på äventyr. Men vänta nu, det är Påskafton och vi är i Sörmland. Decimeterdjup snö, nu blev det allt tokigt.
Igår åkte familjen söderut från Stockholm till Sörmlandkusten för att fira påsk och jobba i trädgården. Malcolm tog sin sparkcykel, på torrt och sopat underlag gled han lätt ifrån oss på väg ner till centralen. Döm av vår förvåning när vi vaknade upp till detta vinterlandskap.
Jag var glad som ändå hade packat ner ett par vettiga skor och understället, men till barnen så hade vi inte lyckats få med några täckbyxor, overaller, eller tjockare jackor. Bara skal och fleecetröja och galonbyxorna. Men det var en lite för lockande vintermorgon, så efter frukost slängde jag på mig vad jag hade, laddade ryggsäcken med en termos kaffe och choklad, och knallade själv iväg på en lite kortare tur. Vi har Sörmlandsleden etapp 38 runt husknuten, så jag tänkte att en liten promenad upp till Gullängsberget skulle passa fint.
Trots att solen lyste så var det fortfarande kallt och det kändes i öronen att jag inte hade hittat nån mössa utan det fick bli keps idag. Men det dröjde inte mer än en halvtimma så började solen strålar att värma och kepsen var helt berättigad och jag tog av mig min extra fleecetröja jag hade förstärkt med. Man blir ju också lite varm när man knatar på själv, utan barnen, men jag stannade upp många gånger bara för att med häpnad slås av det vackra vinterlandskapet, så oväntat. Såhär har jag aldrig sett etapp 38 förr. Ibland var stigen helt omöjlig att se under ett ganska tjockt snötäcke, men denna etapp är exemplariskt och mycket grundligt markerad med många orangea pilar och ringar på träden.
Väl uppe på Gullängsberget slog jag mig ner för fikapaus, att bara sitta en stund och njuta av utsikten, att spana ut över horisonten där hav möter himmel, låta tanken drömma iväg en stund. Ibland är de bästa äventyren de närmaste och mest oväntade, att fånga tillfället då det ges och bara vara. Efter ett tag så vandrade jag vidare längs leden och förbi alla de rösen och begravningsplatser från järnåldern som ligger här ute. Ner till badstranden vid Västra Kovik där jag blev sittandes en stund och lyssnade till vågornas rogivande rullande. Som gammal seglare så är det nåt visst med att lyssna till havet och vågorna, nånting långt där inne som väcks till liv. Man vet att man har det bra och behöver inte stressa vidare, bara stå och lyssna innan det var dags att vända hemåt igen.
