De första stegen på en ny stig

De senaste veckorna har jag haft anledning att fundera lite extra på varför bloggar familjen egentligen? Eller familjen, det är ju jag, pappa Pierre som är den som bloggar, familjen är ju mest bara med, liksom utsatta för denna hobby. Hur kul tycker de egentligen att det är?

Efter en del funderande så har jag landat i den enkla slutsatsen att grabbarna gillar våra små äventyr, de gillar att vara ute i naturen och elda, de vill ut och tälta, de vill ut på upptäcktsfärd. Att pappa tar med kameran allt som oftast och ibland bara måste vara lite i vägen. Ja, det är nog egentligen inte så annorlunda mot vilken familj som helst med viss ambition att fånga sina små änglars upptåg i tid och otid. För det ska erkännas att det inte alltid är helt uppskattat av Malcolm när kameran åker fram. Samtidigt så vet jag att de uppskattar bilderna, för de rullar som ett långt bildspel på skärmsläckaren på TV:n i vardagsrummet, och rätt ofta fastnar de framför den och står och pekar på sig själva eller varandra och minns när vi var på Utö, Hellasgården, eller i fjällen.

Hur är det med mamma i familjen då? Jo, det är klart hon är med på det, men skrivandet förstod jag rätt snart, det är det jag som får stå för. Men jag tror hon uppskattar att bloggen lite sparkat oss i rumpan då och då. ”Nu var det allt ett tag sen vi friluftsade, låt oss komma ut”, liksom viskar den i örat. För visst är det så att vardagslivet i veckorna och helger fyllda med barnkalas, snickarprojekt och landställe fyller snabbt upp kalendern. Det är ganska lätt att tro att alla andra familjer är så perfekta och hinner med precis allting, att allt går på räls och barnen är fantastiska. Man är ute i skog och mark, man åker på fantastiska semestrar, hinner med och träna men hämtar aldrig efter tre på dagis och karriären går som tåget.

Jag kan avslöja att en sån familj är vi inte. Jag har aldrig förstått varför vår morgonrutin från frukostbord till dagis ska ta så otroligt lång tid, även när vi inte bråkar, för bråkar det gör vi också. Vi jobbar bägge 100% och barnen har redan förstått vad åtta till fem innebär. Är vi alltid ute på äventyr på helgen då? Nej, absolut inte, men man kan kanske tro det när man läser inläggen här. Det beror i så fall nog på att denna blogg inte handlar om vad familjen gör om dagarna, den följer inte dokumentärt oss in på livet. Den handlar helt enkelt om att vara ute med barnen på små och större äventyr, i naturen, i friluftsandets anda. Därför skriver vi om det, när det finns nåt att skriva om.

Jag var i helgen ute på Vildmarksmässan och träffade en himla massa härliga människor som inspirerar och sprider glädje. Jag blev lite påmind om varför vi började blogga. Det var ju så enkelt att det fanns en viss frustration sommaren 2014 när vi skulle ut på äventyret Fjällräven Classic med vår då 14 månader gamla son Malcolm. Frustrationen grundades i att vi upplevde det svårt att hitta bra information på nätet om hur det var att fjällvandra med riktigt små barn, som fortfarande har blöjor och sitter i bärstol. Det mesta vi hittade var antingen tips för barn från skolåldern, eller skumt ifrågasättande på ”Familjeliv”.

Den våren och sommaren gästbloggade jag för Naturkompaniet om äventyret inför och längs Kungsleden. Vi mötte även vandringsbloggens hjältinna, utan att ha en aning om vem hon var. Och så var det kanske, att vi inte var invigda i nåt friluftsgäng så vi visste inte hur, vi var bara två föräldrar med en vilja att inte begränsa vår naturupplevese bara för att vi fått barn. Klart man kan fjällvandra med en dryg ettåring! Men lite mer råd och tips hade nog varit bra, kände vi. Där och då föddes nog tanken på att själv göra nåt åt saken, men det tog ytterligare två år innan det hände. När vi skulle göra samma äventyr med vår yngsta son. En sen kväll loggade jag in på wordpress och skapade ett konto, skrev det första inlägget och nu var vi igång. Så fantastiskt lätt det var 🙂

Så, vad är det jag funderat över på sistone? Skriver jag på bloggen bara för att det är min egen hobby? Nej, det stämmer inte. Det är en hobby och det kommer det att förbli. Det ska vara lustfyllt att skriva och fota, och därför har vi inga krav på hur ofta det skrivs eller för den delen äventyras. Alla äventyr behöver inte heller redogöras för, och vi själva definierar vad ett äventyr är för oss. Men, det finns faktiskt en annan aspekt också. Det finns en önskan att dela med sig, av erfarenheter vi själva skaffat oss, förmedla både egna och andras tips och råd, och givetvis att inspirera dig. Vi vet själva hur det kändes den där våren och sommaren innan 110 kilometer fjällvandring med en 14-månaders-baby. Lite lätt skrämmande, men att kunna avdramatisera det hela, att visa att det går, men också att det går att äventyra lite hemma runt knuten. Det vill vi. Du måste inte känna dig begränsad för att du fått barn, tvärtom. Det blir så fantastiskt mycket roligare att dela detta med dina barn och det är egentligen inte så svårt.

Så, om det nu finns en uttalad ambition att sprida inspiration och information, räcker det då att skriva på en blogg? Finns bloggen om ingen läser den? Det är klart den gör, men till vilken nytta? Jag tycker det är kul att skriva, familjen tycker våra små och stora äventyr är kul, men jag skulle nog tycka det var ändå lite roligare om fler fick dela denna glädje med oss. Så nu har vi tagit det för oss ganska järva steget och dels skaffat en logga, flyttat bloggen till en egen riktig domän (www.reldinadventures.com) och dels så har familjen och bloggen gått med i Facebook. Det känns både ovant och lite tveeggat, då vi inte är några like-samlare och har lite svårt för hela begreppet ”följare”. Men följ och ”lika” oss gärna och dela länken till dina vänner om du tycker att bloggen är läsvärd.

Vi måste alla lära oss att gå, och nu tar vi våra första trevande steg på denna stig. Hoppas du vill vara med oss längs vägen.

Här finns vi nu också: facebook.com/reldinadventures Dela gärna med er av era bästa råd och lästips, här på bloggen eller på facebook.