Helgerna i vår har flugit iväg och vi har ännu inte hunnit ut och tältat, något som Malcolm påpekat varje gång vi inte tog med tältet men ändå försökt att få till en liten skogstur över dan. Så nu såg hela familjen fram emot årets första tältövernattning. Som vanligt var vi lite dåliga med framförhållningen, så förberedelserna inför helgens äventyr uteblev tyvärr helt. Efter frukosten var det alltså dags att plocka fram friluftsgrejerna, hämta tältet och stora ryggan från källaren och börja packa. Barnen var givetvis med vilket alltid är en extra utmaning för helt plötsligt ligger inte allt så prydligt uppradat på sängen som man tänkt sig, men man får se det som en del av äventyret. De lär sig säkert och tycker det är roligare om de får vara delaktiga resonerar vi. Men det tar lite längre stund att få ihop allting och en viss risk att allt inte kommer med uppstår också.
Mitt i kaoset så slås jag av hur mycket grejer man ska ha med sig. Vi ska ju ändå bara vara ute en enda natt, i Stockholms närhet och vi vet att vädret ska bli bra. Vi plockar bort regnskyddet till ryggsäcken och bärstolen vilket endast marginellt påverkar volymen, men det mesta är ju ändå nödvändiga saker som fyra sovsäckar, tält, kök, liggunderlag, kåsor och kläder. Plus en massa mat förstås. Dessutom fick lilla yxan och kameran följa med, kanske inte helt nödvändigt men ändå bra. Nåväl, tältet fick hänga på utsidan men annars rymdes faktiskt allt i vår stora Fjällräven Kajka 100 liters rygga.
100 liter är helt ärligt en ganska stor ryggsäck
En annan upptäckt vi gjorde var att vi i höstas hade tänkt att köpa ett nytt liggunderlag till Malcolm, vilket vi inte hade gjort. Så själva starten på äventyret var lunchpaus 250 meter hemifrån och Maria tog vändan förbi Naturkompaniet och hämta upp ett nytt liggunderlag. Vi vuxna har Expeds uppblåsbara, men barnen har helt vanliga standard 15mm cellplast. Man kan fråga sig varför då, ska inte de få sova lika skönt som vi vuxna? Förklaringen är i grund och botten att de är mycket tåligare, man behöver inte vara så försiktig, vilket i sin tur minskar antalet förmaningar och ”nej” som man måste säga. Det i sin tur skapar en lite bättre stämning. De är också ganska bra att ha som sittunderlägg runt lägerplatsen och liknande. Slutligen ska erkännas, de kostar en tiondel och vettig friluftsutrustning till en hel familj kostar en del, så kan man hitta lite billigare lösningar på vissa delar så känns det rimligt.
Vi kom inte så långt innan det blev lunchpaus i stan…
Så efter en intensiv morgon och lunch var vi äntligen påväg och klockan två klev vi av bussen vid Tyresta by. Något senare än tänkt, men vi har lärt oss att inte stressa för sakens skull. Vi skulle ändå ha tid att vandra de knappa fyra kilometerna till lägerplatsen vid Årsjön. Gabriel började direkt knata för egen maskin, istället för att hoppa upp i bärstolen. För att vara två år så har han en imponerande vilja att gå, och för det mesta går det faktiskt framåt i rätt riktning, speciellt om han håller nån vuxen i handen. Vi knatar iväg på den breda grusstigen förbi bondgården, över ängarna och upp mot skogen. En bit in i skogen blir första paus, egentligen nog inte mer än en halvkilometer från starten, men har man bajsat så har man. Vi gjorde ett kort stopp, drack lite vatten och konverterade byxorna till shorts. Malcolm knatade på riktigt bra, hand i hand mellan oss vuxna medan Gabriel passade på att ta en liten tupplur. Efter ytterligare nån timmes promenad så hade han vaknat och vi tog kex och festisstopp. Det passerade en del andra vandrare och vi började fundera på hur fullt det skulle vara borta vid Årsjön, som nu inte var mer än en än halv till en kilometer bort. Svårt att spekulera, bäst att gå dit. Vilket Gabriel återigen tog bokstavligen och ville inte sitta i bärstolen utan skulle gå och hålla mamma i handen. Sagt och gjort, över spångar, bergsknallar och rötter knatade de iväg. Nån halvtimme senare kom vi fram till vindskyddet vid Årsjön och till vår stora glädje så hade ytterligare två barnfamiljer precis slagit läger där också. En familj med tvillingar i Malcolms ålder hade siktat in sig på själva vindskyddet medan en far med två söner i tioårsåldern hade slagit upp tältet en bit bort. Vi valde själva att slå upp vårt tält nere vid vattnet men ganska nära vindskyddet, då vi tänkte att det kanske skulle bli lite skönt kvällshäng vid brasan efter att barnen gått och lagt sig.
När tältet väl var rest och liggunderlag och sovsäckar utlagda så var det dags att laga middag. Tyresta är en nationalpark så elda och tälta kan man inte göra hur som helst, men det finns iordningställda eld- och tältplatser, som t.ex. vid Årsjön. Vid eldstäderna finns som regel också fixade vedlår som fylls på av kommunen, så att folk inte springer ut i skogen och fäller första bästa björk. En fantastisk service måste jag säga. Vid Årsjön ligger den dock på andra sidan viken, några hundra meter bort. Jag och Malcolm gick och hämtade en stor famn björkved. Klöv och späntade lite ved och sen satte vi fyr på brasan, livligt påhejad av tre barnfamiljer. Ingen press, men det gick alldeles galant med snustorr ved och en hel del näver att tillgå.
Till mat serverades grillade korvar av olika smaker och grillad paprika, zucchini och svamp. Efter maten så var det dags för veckans höjdpunkt, i alla fall om man räknar gångerna Malcolm frågat hur man gör. Detta var första gången vi gjorde hajkbananer med barnen. De kanske har lite olika namn i olika sammanhang, men för mig kallas de just ”hajkbananer”. Hur lätt som helst, ta en banan, skär ett snitt uppifrån, pilla ner så mycket mjölkchokladbitar du kan, slå in i folie och lägg på glöden. Vänta lite längre än tålamodet hos en fyraåring, men inte för länge. Plocka ut ur elden och ät direkt ur skalet, stekt banan med rinnande varm choklad. Kan det bli bättre?
Nu hade klockan redan hunnit bli ganska mycket och det var dags att börja dra sig tillbaka till tältet, under viss protest. Det var ju så roligt och alla andra barnen hade ju inte gått och lagt sig, men vi föräldrar var överens om att nu var det nog ändå dags. Malcolm försökte med argumentet han har hela sommarhalvåret ”Men det är ju inte mörkt ute, då är det inte natt”. Förvisso inte, men det var ändå dags att gå in i tältet i alla fall. Gabriel fick sin välling och att få på sig pyjamas och krypa ner i sovsäcken gick bra. Men att vara kvar i sovsäcken var ju en annan historia. Som tur var, var Malcolm faktiskt ganska trött, så han somnade efter inte alltför lång tid, och då tror jag att Gabriel också förstod att det nog ändå var dags och helt plötsligt så somnade han också.
Vi kan passa på och tipsa om hur vi brukar göra välling i fält. Koka vatten tills det verkligen kokar, häll i knappt hälften av vätskan du ska ha i nappflaskan och skaka runt så att det löser sig till en väldigt trög välling, späd sen ut med kallvatten till önskad temperatur och viskositet. Det brukar gå lättast för oss snarare än att hitta rätt temperatur på vattnet och sen blanda vällingen.
Vi hade fantastiskt bra väder, även om det kom lite duggregn när vi kröp in i tältet. Det var en varm natt som nog inte kröp under 12 grader så alla sov i ett sträck till halv sex morgonen efter, då solen strålande intensivt på tältet och manade till uppgång. Efter lite grötfrukost hade vi egentligen inget direkt program, men det är ju också charmen med att vara ute med barnen, det behövs inte. De hittar på så mycket saker, och nu när det fanns andra barn så blev de genast kompisar och fiskade grenar i strandkanten, badade och begav sig på en liten upptäcktsfärd. Torrdasset undersöktes och processen förmultning beskrevs ingående. En spång blev en bro och vad händer när flera barn stampar över en bro? Jo, då väcker man ju trollet. De turades om oerhört solidariskt att både stampa på bron och vara trollet, om och om igen. Vi föräldrar stod bara och log…
Jag fick tillfälle att återigen testa min nyinförskaffade Ortlieb melittahållare som har blivit lite av en favorit. Egentligen är den inget anat än en gummipryl som håller ditt filter, men vad den gör är att man just kan brygga filterfakke, utan att ta med en gammal klassisk milittahållare som tar lika mycket plats som halva köket. Den här blir platt och formbar, vilket gör att den kan packas ner precis hur lätt som helst. Till slut var det ändå dags att plocka ihop lägret och bege oss tillbaka. Vi hade gått Sörmlandsleden från Tyresta by till Årsjön men för att få lite variation så svängde vi av efter nån kilometer in på ”barnvagnsslingan” som också den går tillbaka till Tyresta, fast på andra sidan Bylsjön. Det här måste vara ett av de mest lättillgängliga vandringsområdet i Stockholm som ändå tar dig en riktig bra bit ut i skogen. På de mest trixiga partierna har det byggts rejäla träbroar och du kan alltså ta dig runt med en vanlig barnvagn om du vill. Om man vill till Årsjön så får man vika av från Barnvagnsslingan och ta den lilla serviceväg som finns (som kommunen tar när de fyller på veden), då kommer man i princip ända fram till vindskyddet med barnvagnen.
Vi pausade lite vid Bylsjön och knallade sedan hela vägen tillbaka till Tyresta by, vilket totalt inte tog mer än drygt en och en halv timme inklusive paus. Måste säga att jag är väldigt imponerad av Malcolm som till och med ville springa på slutet då det blev en rejäl nedförsbacke. Väl framme i Tyresta tog vi nytta av faciliteterna i form av det nyrenoverade caféet och beställde pannkakor och wraps istället för vår medhavda pasta. Mätta, nöjda och belåtna knallade vi upp till hållplatsen och tog bussen hem.