Årets sista miniäventyr 2016

Visst är stora äventyr roligt, man planerar och förbereder sig i månader innan, bygger upp en spänning och förväntan, för att sen ge sig i kast med utmaningen och förhoppningsvis, med viss ansträngning, ta sig igenom det hela. Men även små äventyr kan vara strapatsfulla, innehålla både spänning och förväntan, samt givetvis en viss ansträngning. Speciellt om man är tre och ett halvt, eller inte ens två år fyllda.

Vi planerade dock inte i månader, snarare i en dag. Så igår började vi prata med barnen om att ge oss ut på en utflykt i skogen, bägge sken genast upp och Malcolm var snabb med att påpeka att tältet måste hämtas upp från källaren. Nja, tältning skulle det inte bli denna gång. Men vi plockade fram bärstolen och Malcolms och mammas ryggsäckar, gasolköket, pannlampa, kniv och all annan utrustning som kan vara bra att ha. Så i morse var vi faktiskt lite mer förberedda än vi brukar vara när det är dags att packa ihop grejerna.

Vi knallade upp till Karlberg station och hoppade på pendeln. Hur smidigt som helst, för när vi en halvtimme senare klev av på Handens station så är det inte många meter från stationen till Rudans friluftsområde och naturreservat, vilket är klart uppskattat med två små barn, att slippa alltför mycket meck med byten på vägen. Vi har ju inte bil, så vi förlitar oss helt enkelt på de kommunala transportmöjligheterna. Det här var andra gången vi skulle gå en liten bit och Malcolm var tvungen att knata själv hela tiden. Målet för dagen var grillplatsen och vindskyddet vid sjön Trylen, 1,7 kilometer in i skogen. Det skulle ge en dagsetapp på 3,5 km i skogen och så lite till i transport, kändes överkomligt även för en treåring.

Fulla av äventyrslusta knatade vi iväg längs spåret, över ängarna med frisbeegolfbana och in i den ”mörka” skogen som Malcolm uttryckte det. Vi följde små orangea trianglar som satt med ett lite större avstånd emellan sig än man är van vid, men vid varje större vägskäl satt en tydlig skylt så det var egentligen inga problem att hitta fram. Vilket vi gjorde och vandringen hade gått helt galant, endast ett russinstopp på vägen, trots att timmen nu var slagen lunch.

Väl framme i vindskyddet (som inte är ett vindskydd att sova i, utan just ett vindskydd i samband med grillplatsen, ett sittskydd), så började vi genast förbereda eldning. Nu fick jag möjlighet att prova min julklapp, en liten kort morakniv (Eldris) med tillhörande eldstål. Det gick galant att tälja upp lite smått och spänta upp lite stickor och småbitar. Nån direkt bushcraftövning var jag inte inställd på men kunde ändå inte hålla mig från att prova eldstålet, väl medveten om att jag nog skulle behöva lite bättre material för första lågan. Jag blev i och för sig överraskad hur mycket gnistor det blev, och de var nära nog att faktiskt blåsa liv i mina små täljflån. Men de gjorde de inte, så rätt snart tog jag fram tändaren och fick fyr. Vi eldade på en stund för att få till en liten brasa, dels för att det är himla trevligt och dels för att jobba upp lite glöd.

När brasan väl underhöll sig själv tog vi fram gasolköket och brassade på vatten och slängde i två omgångar färsk tortellini. Sen var det dags att ta fram grillpinnarna, på med korv och så försiktigt in så nära glöden som möjligt utan att få närkontakt. Med viss hjälp från oss vuxna så gick det helt okej. Nästa moment var dagens överraskning, grilla marshmallows. Malcolm var självklart frågande till varför de måste grillas, de är ju goda råa. Men de är ju såå mycket godare alldeles mjuka, varma och jättesega, direkt från grillpinnen. Det tycker i alla fall jag, Malcolm envisades med att pilla ner dem i kosan först och sen äta dem därifrån.

Trylen i Rudans friluftsområde

Nästa julklapp som premiärtestades var espressobryggaren från Handpresso. Jag uppskattade att jag sett grejen demonstreras för mig tidigare, för de lätt förvirrande instruktionsbilderna hade nog aldrig hjälpt oss att brygga kaffe över huvud taget. Egentligen är processen nämligen ganska enkel, koka upp vatten, pumpa upp 16 bars tryck, häll i vattnet, i med kaffe, förslut, vänd och tryck på ventilen och ut kommer espressokaffe. Första koppen blev sådär, vi lät använde allt vatten och koppen blev, ja, vattning. Mindre vatten i nästa kopp och genast wow, espressokaffe. Ha ha, det här är en cool grej, men den kräver nog lite mer övning för att verkligen skina, men så var det ju med espressomaskinen där hemma också. Barista i skogen, vilken grej.

Vi packade ihop och konstaterade att klockan hunnit bli tre, ojdå, nu börjar det ju skymma snart. Dags att bege sig hemåt, vilket gick helt galant, vi tog russinen i farten, Gabriel passade på att sova i bärstolen och i skogsbrynet (när vi kom ut ur den ”mörka” skogen) hade vi varmchoklad-och-smörgåspaus. Ytterligare en stund senare stod vi återigen på Handens pendeltågsstation, mycket nöjda. Visst hade det varit lite av en strapats, en hel dag i skogen, men framför allt hade det varit väldigt roligt och många nya erfarenheter.