Så var det dags att betrakta året som gått. Det första som slår mig när jag bläddrar igenom bildsamlingen är hur mycket vi har hittat på, så många äventyr. Jag slås också av att det har blivit en hel del lite större äventyr och fler varianter på äventyr. Vi har utnyttjat årets alla säsonger ännu mer, vi har rest lite mer, och vi har äventyrat hela familjen eller olika delar av oss, ibland ensam och ibland med ett eller två barn. Jag slås också av att många äventyr ännu inte finns dokumenterade här på bloggen.
Vi har i år äventyrat mer än nånsin, men på bloggen har det inte slagit igenom. Inte för att vi inte vill, tvärtom. Vi hade nog en ambition om att publicera lite mer frekvent, både om de äventyr vi gör och att hinna med att skriva en del tips-och-trix-artiklar (som den här till exempel). Men som det ofta blir så kommer vardagslivet med jobb och dagislämning, VAB och projekt, och en köksrenovering lite emellan.
Något som inte kom emellan, men som kanske snodde lite prioritering, var årets tillskott. Reldin Adventures har under året hållit ett antal föreläsningar, på Utehelg, i Naturkompaniets butiker, och lite oväntat men också i förskolan. Föreläsningarna har alla på ett eller annat sätt handlat om att komma ut i naturen med barnen, som familj. Ibland har fokuset varit hur man sänker tröskeln och hittar näräventyret, då kanske speciellt runt omkring Stockholm (som även denna artikel handlade om) och ibland har det snarare varit de lite större utmaningarna som stått i fokus, till exempel våra årliga vandringar i svenska fjällen och speciellt Fjällräven Classic som vi nu vandrat sex år i rad. Dessa föreläsningar har varit väldigt uppskattade och samtidigt väldigt roliga att göra. Har du ett sammanhang där du tror att en föreläsning med oss skulle passa, tveka inte att höra av dig. Ett annat lite oväntat inslag i somras var då vi blev intervjuade i P4 Radio Stockholm, även det på temat att hitta ut i Stockholmsnaturen med barnen.
Ett sätt att summera och konkretisera året 2018 för Reldin Adventures skulle kunna vara dessa andra grejer. Vi gick från att bara vara en blogg där vi skrev om familjens äventyr till att aktivt jobba lite mer för att fler barnfamiljer verkligen ska hitta ut i naturen, och för att göra det så måste vi sprida oss lite mer, hitta fler forum och samarbeten. Därför har vi till exempel inlett ett samarbete med Naturkompaniet, vi skriver en del bloggartiklar för dem. Dels för att vi hoppas kunna inspirera fler, men också med en förhoppning att fler hittar till oss. Så ni som läser detta och delar vår passion för friluftslivet med familjen, dela oss, gilla oss och följ oss på Facebook och Instagram. Det känns lite konstigt att skriva så, vem bryr sig om likes? Sanningen är dock att det spelar roll, självklart blir vi glada om många gillar det vi skriver, men det spelar också roll för vilken möjlighet vi har att nå ut till dem som ännu inte hittat oss. När vi träffar barnfamiljer som vill komma ut så är det fortfarande oftast frågan om hur som står i vägen för dem. Den vill vi hjälpa till att besvara, ur en mängd olika perspektiv, för det finns många frågor och många olika svar. Så gilla, följ, och dela oss gärna, hur tråkigt det än må låta. Det ger oss bättre förutsättningar att lyckas. Förlåt.
En ytterligare kanal som jag gärna skulle vilja nämna och slå ett slag för är Friluftspodden. Den startade ju redan under 2017 med sex stycken avsnitt men befäste sig på riktig under 2018. Vi har utan uppehåll publicerat ett nytt poddavsnitt varannan vecka under hela 2018. Många olika ämnen har vi hunnit att diskutera, men det känns fortfarande som om man aldrig hinner klart, det finns alltid mer att säga, mer att tipsa om, mer att lära sig. Så även om vi nu efter 33 avsnitt har tagit lite jullov, lita på att vi kommer tillbaka under 2018 med nya samtal och diskussioner. Här är ett axplock av mina favoritavsnitt.
Men hur var friluftsåret 2018 för familjen Reldin? Bra, är min spontana reaktion, eller mycket. Vilket också är bra, mängden spelar roll, men självklart kvalitén också och när de båda pekar i samma positiva riktning så är det riktigt bra. Matlagning ute har länge varit ett tema och given sysselsättning på våra näräventyr. Om vi under 2017 blev lite frälsta i mat i folie så var 2018 året då vi levlade upp matlagningen med hjälp av lite prylar. Vi har under året blivit med både stekhäll och jägarpanna från klassiska Muurikka. Vi har också fått ett mackjärn att addera till vårt våffeljärn. Även på köksfronten levlade vi upp med ett nytt kök från svenska Primus.
Behöver man alla dessa prylar kan man fråga sig? Det enkla svaret är givetvis nej. Inte om man bara vill komma ut i naturen med familjen, då krävs nästan ingenting om man ska vara ärlig. Men vi som har friluftslivet som intresse och hobby, vi tycker kanske det är värt att ha en speciell stekpanna för skogen och ett våffeljärn som värms rakt in i elden. Om man också beaktar att dessa prylar håller högst troligen tio-tjugo år, kanske resten av våra liv, samt att de kostar några hundralappar så är det faktiskt inte så svårt att motivera.
Vi bor mitt i centrala Stockholm och har ett kanske lite hektiskt liv i vardagen, så för oss var inte alternativet att åka runt och hitta dessa prylar på loppisar, men om du har möjligheten så finns det mycket friluftsutrustning som kan fyndas runt tjugan i nån gammal lada på landet. Det gäller dock inte vårt nya kök. Det är modernt och det senaste från Primus. Att gaskök som sådant funnits i över hundra år och själva grundteknologin är densamma hindrar inte de moderna grejerna från att utvecklas. Jag måste säga att jag var väldigt positivt förvånad över vårt nya Primus PrimeTech Stove, och överraskad. Första gången vi använde det så trodde jag nästan att det var trasigt för det brölade inte ut gas som man är van vid, det var liksom inte den där bekanta jetstrålen. Det kändes som om den fjölade lite, på sparlåga. Men ett test att koka en full kastrull vatten avslöjade att det var löst på några få minuter och senare lärde jag mig att det är innovationen regulator som förklarar beteendet. Köket ser helt enkelt till att inte spruta ut mer gas än vad som behövs när flaskan är ny och det är högt tryck, för att bättre fördela mängden gas så att det blir bra drag även när mängden gas i flaskan minskar och trycket sjunker.
En annan stor förändring under året har varit Friluftsfrämjandets intåg i familjens friluftsliv. Malcolm har nu blivit fem år och det organiserade föreningslivet har smugit sig på familjen, nu spelas det både fotboll och näräventyrar med Mulle. Maria och Gabriel passade även på att gå med i Knytte, som är verksamheten för de som är yngre än Mulle, typiskt 3-4 år gamla barn. Jag anmälde mig frivillig som ledare och efter att gästat ett Mullemöte tillsammans med Malcolm så insåg jag att det kanske var bättre om jag var ledare i en annan grupp, och plötsligt utan att riktigt fatta det så var jag en del av ledargänget för en Strövargrupp och under hösten gick jag ledarutbildning. Så utan att riktigt ha förstått det så gick familjen från 0 till 100 i främjandet, nu är vi både hjälpledare och ledare, engagerade i Knytte, Mulle och Strövare!
Jag skrev tidigare att mycket av årets äventyr inte har hamnat på bloggen. Många näräventyr kommer aldrig att göra det, och det är inte heller ambitionen. Det är liksom viktigare att vara ute och njuta än att sitta sena kvällar och redigera bilder och skriva text, även om det också är roligt på sitt sätt. En del av dessa äventyr finns dock på vårt Instagramkonto, både som händelser och inlägg. Vi har dock under året gjort en del större äventyr som fortfarande ligger lite på todo-listan, de borde skrivas om. Dels för att de var häftiga äventyr med mängder av inspiration, men också för att de innehåller en massa bra lärdomar som vi gärna vill dela med oss av. Årets första av dessa äventyr var Höga Kusten Winter Hike. Det var nästan ett år sedan och det känns ju lite pinsamt att den artikeln fortfarande ligger halvskriven, så i skräck att aldrig få dela de bilderna så kommer här lite tillbakablickar från ett legendariskt snöäventyr i Höga Kustens nationalpark. För oss var det legendariskt på alla sätt och vis, vi hade aldrig gått med snöskor förr, inte heller tältat i meterdjup snö. Men vintern 2018 var legendarisk på många sätt, inte sedan 1986 hade Sverige sett sådana snömassor, och rekordmängderna mättes upp just i dessa trakter.
Att vandra med snöskor är faktiskt inte så svårt som man tror, men att spåra helt orörd midjedjup snö är sjukt tungt jämfört med att traska på i spåret efter hundra andra vandrare. Vi fick också brutalt erfara lärdomen att snöskor gör hela skillnaden i bärighet. Med ett par snöskor under fötterna så sjunker man ner en liten bit och pulsar runt ganska obehindrat, så man glömmer bort hur det är efter att tagit av sig dem vid en fika och ska ”bara” ta två steg bort och pinka vid en gran varpå man finner sig till bröstvårtorna begravd i lössnö. En annan lärdom vi snabbt fick är hur lång tid det faktiskt tar att smälta snö till vatten och hur mycket gas som går åt, trots att vi hade speciell vintergas. Verkningsgraden är helt enkelt ganska kass under fem minus. Så om det ska bli mycket vinterhajker framöver så kommer nog ett bensinkök stå på önskelistan.
Ett annat vinteräventyr som testades för första men absolut inte sista gången var topptur på skidor. Jag har åkt skidor sedan barnsben, som byttes mot snowboard under tonåren och sedan mot telemark som nybliven vuxen. Sedan några år tillbaka så har jag återvänt till de alpina laggen då kroppen inte riktigt orkade med full attack på telis. Men på Getryggen i Jämtlandsfjällen hittade jag i april den ultimata kombinationen. Lätt och modern randoneéutrustning gör att man går rakt ut på fjället, smackar på stighudar och går uppför fjället, ut i den orörda terrängen. Väl på toppen tar man av stighudarna, låser fast hälen och åker precis som vanligt på ett par breda carvinglagg. Att få komma ut och njuta av vinternaturen och fjällen, att få åka skidor utan att se varken liftar eller helikoptrar, det var nästan lite av en religiös uppenbarelse. Att gå på topptur med skidor är en perfekt kombination av fjällvandring, vinter och skidåkning. Jag kunde dock ingenting mer än att vara en van skidåkare, så hur tog jag mig an detta äventyr? Enkelt, genom att boka en grundkurs på Storulvåns fjällstation. Fyra dagar med guide och undervisning, både teoretiskt och praktiskt. Något jag verkligen kan tipsa om, för det finns mycket att lära och om inte annat bara för guidernas vetskap om de bästa åken, samt givetvis lokala snö- och lavinförhållanden.
Sommarens stora familjeäventyr var en helt magisk roadtrip på norska Lofoten. Vi flög upp från Stockholm till Kiruna, hyrde bil och tog E10:an västerut. I knappt två veckor kajkade vi runt på vackra smala och häftiga vägar till den ena efter den andra mer häpnadsväckande tältplatsen, med tillhörande toppturer som tog andan ur oss, både bokstavligen och bildligt. Lofoten är urtypen för norsk fjällvandring, alltså topptur. Man bor i hytte eller tält nere vid fjorden och går sedan rätt opp på berget. Smala rackarns stigar i makalös lutning. Ofta är inte turerna särskilt många kilometer, men när man samtidigt förflyttar sig en halv eller en hel kilometer uppåt, då kan ni förstå att det blir lite utav en heldagstur ändå. Speciellt eftersom vi vandrade med barnen. Malcolm gick för egen maskin, med stor bravur, och Gabriel varierade sig med att gå, klättra och bli buren. Vilket han föredrog berodde helt på dagsformen, ena dagen ville han absolut inte sitta i bärstolen utan besteg Mannen vid Haukland i princip helt utan hjälp, när han andra dagar tvärnitade efter femtio meter. Men mer om detta i ett kommande inlägg här på bloggen…
Ett annat inlägg som väntar på sin tur att skrivas är min och Gabriels semestervecka på Madeira nu i slutet av november. Men i väntan på det så kan jag inte hålla mig från att dela med mig av några underbara bilder från våra vandringar. Jag hade ganska högt ställda förväntningar på ett vandringsmecka som Madeira, vilka med råge infriades. Här finns både enkel och svår vandring i regnskogsliknande klimat, hissnande kamvandringar ovan molnen och underbart vackra levador som slingrar sig genom landskapet likt guldådror från en svunnen tid.
Men dessa betraktelser från året skulle aldrig vara kompletta utan att nämna Malcolms smått makalösa bedrift. Fem år gammal tog han självmant och på eget initiativ på sig utmaningen att fjällvandra 110 kilometer från Nikkaluokta till Abisko. Upptakten var givetvis att mamma och pappa har gjort detta varje sommar och de två tidigare hade han inte fått följa med. I år var alltså upplägget att Gabriel stannade hemma med mormor och morfar, medan Malcolm, mamma och pappa gav sig ut på fjället. Vi skulle tälta, bära med oss allt vi behövde i våra ryggsäckar och Malcolm skulle gå hela distansen själv. Vi hade ingen aning om hur det skulle gå och försökte förbereda oss på att allt skulle kunna haverera redan första dagen, att vi aldrig ens skulle se skymten av Kebnekaise. Jag vet än idag inte hur det hade gått i så fall, hur det hade känts att få avbryta, hur Malcolm hade reagerat, hur vi hade reagerat och hanterat. För det gick helt fantastiskt bra. Vi hade tur med vädret de första dagarna vilket gjorde att vi kom i gång bra, men längs med turen så fick vi minsann bita i och hade allt annat än bra väder. Faktum är att denna vandring hör till en av mina senaste fjällvandringar med sämst väder. Läs hela vår långa redogörelse i denna artikel (på engelska) eller den lite kortare svenska versionen från Naturkompaniets blogg.
Att summera ett år är sannerligen inte lätt, än svårare att betrakta det. Att försöka se den röda tråden och därur måla upp framtidens konturer. Vart är familjen på väg, vart är Reldin Adventures på väg? Vi vet nog inte riktigt just nu, mer än att vi njuter av vårt friluftsliv, i små och stora äventyr som vi gör för vår egen skull. Vi hoppas nog lite också på att än mer få dela och sprida den passionen med fler barnfamiljer. För att hjälpa fler att komma ut och upptäcka naturen när barnen är små, innan skolåldern, det är nåt vi brinner för. Har du några tips och tankar kring hur vi kan göra det mer och bättre, tveka inte att höra av dig till oss.
Stort tack för att du läste denna text och hoppas du får ett underbart friluftsår!
Familjen Reldin