I somras var det dags för familjens efterlängtade alpvandring i Zermatt i Schweiz, vilket jag skrivit om i dessa bägge artiklar, Alpvandring i Zermatt med familjen och Zermatt – En brant historia. Det var en helt underbar resa och jag är imponerad av hela familjens lagarbete och hur långt och högt vi gick, mycket mer än vad vi tänkt oss. Men det är inte alltid allt flyter på och är helt fantastiskt. Den första dagen i Zermatt var just en sån dag.
Det började egentligen redan dagen innan när vi skulle flyga ner. Familjen var i god tid på Arlanda, smidig incheckning och säkerhetskontroll, hela vägen in på planet och ner i flygplansstolen. Men sen hände något, eller kanske inte. Planet lyfte aldrig. Det hade nåt fel på en dator och efter en timme stillastående vid gaten så insåg de att just detta plan skulle inte lyfta idag. Barnen var rätt otåliga att sitta still i stolarna så på sätt och vis var det rätt skönt att kliva av och invänta nästa plan några timmar senare. Följderna av detta var att vi inte alls var framme vid hotellet lite lagom på eftermiddagen som planerat utan istället strax för sent till middagen.
Hela familjen kom i säng lite för sent och vaknade ändå lite för tidigt. Att det var ett nytt hotellrum, nya sängar etc. vilket säkert gjorde sitt till. Efter frukost packade vi i ordning oss för en dag på fjället och gav oss ner till byn för att kolla upp hur det funkade med liftkort i systemet på sommaren. Efter en hel del köande på turistbyrån och en inte alltför uttömmande information så hade vi förstått att nåt liftkort typ 6 dagar, åk så mycket du vill inte fanns. Eller, jo det fanns, om du var där för att åka skidor. Bergen runt Zermatt är nämligen så höga att de erbjuder skidåkning året runt, vilket är ganska exklusivt och alltså är prissättningen även den rätt exklusiv.
Det bör sägas på en gång och utan omsvep: Schweiz är dyrt som f*n! Rikt svindyrt! Man känner sig rånad varje gång kortet åker fram och det vande vi oss aldrig riktigt vid. Så för liftkort blev lösningen att betala per resa, vilket varierade mellan 150 kr och 350 kr per gång och person. De priserna är dessutom halverade, eftersom vi förstod att om man ska åka en hel del lift och dessutom tåg i Schweiz så kan man köpa ett så kallat Half Price Pass för dryga tusenlappen per skalle. Så efter lite snabb sammanräkning så förstod vi att det var så man skulle ha gjort redan från början. Så efter att ha rett ut liftkortsläget knallade vi över till tågstationen och med hjälp av detta Half Price Pass lyckades vi få tillbaka hälften av biljettpriset på gårdagens resa till Zermatt. Först nu var vi redo att knalla bort till bergbanan en bit bort i byn. Klockan hade redan blivit tolv och ännu hade vi inte gått en endaste meter på berget.
Vi tog bergbanan genom en sjukt lång tunnel upp till Sunegga, väl där hoppade vi på nästa kabinbana upp till Blauherd och i samma sekund som vi klev av så insåg vi vårt misstag. Helt öde! Restaurangen här hade bara öppet vintertid, och vi som nu var dunderhungriga, vilken miss att vi inte stannat och ätit vid Sunegga bara 10 minuter tidigare. Morr! Så det var bara att spana ut den kortaste leden till nästa Restaurang, vilket var att knalla ner tillbaka till Sunegga, dryga 300 höjdmeter. Det behöver väl knappast sägas att med en trött och hungrig familj så var det inte den roligaste vandringen och ganska många frågor när vi skulle vara framme och när vi skulle äta.
Väl tillbaka vid Sunegga så åt vi på den ganska ocharmiga stora bricklunchresturangen, och som vanligt fick vi skilja oss från en ohemult stor summa pengar för detta. Men humöret och kraften återvände till oss, och från uteserveringen hade barnen spanat in den stora lekparken invid vattenreservoaren, med tillhörande badstrand! Vi knallade ner dit och barnen fick springa runt och upptäcka, leka och bada en god stund. Vi hade dock fortfarande knappt hunnit vandra (i alla fall inte njutit av vandringen) så själv var jag ganska sugen på att gå en bit till nästa restaurang och café, ficka lite där för att sen gå tillbaka. Det borde inte vara längre än max nån timma enkel väg.
Äntligen en alldeles för sen lunchpaus
Sagt och gjort vi började knata iväg, men till ganska stor protest från framför allt Malcolm. Han var trött i bena, inget var roligt, och tiggde efter russin var och varannan meter. När vi gått en en kvart och kommit inte mycket mer än några hundra meter, och stigen vände ganska brant uppåt insåg vi dessutom att vi tolkat ledkartan fel och vi nu var på väg upp mot nästa topp på en förvisso markerad stig, men inte någon av lederna. Det var bara att vända tillbaka de sista hundra meterna, men inte blev Malcolm gladare när han insåg att han gått upp här i onödan. Efter ytterligare en bit började vi inse att det vi på inga sätt skulle hinna bort till nästa café för fika. Jag satte ner bärstolen med Gabriel som somnat, la mig själv i gräset och svor tyst för mig själv. Maria fann nåt magiskt tålamod och tog Malcolm i hand för att gå bort och utforska en annan vattenreservoar som dykt upp längs med stigen. Väl tillbaka vaknade Gabriel och vi kalasade på lite kex, insåg att dagens fikaförråd var alldeles för undermåligt och beslöt att avbryta och gå tillbaka till lekparken.
Ibland blir det helt enkelt inte som planerat. Det blir inte som de där romantiska bilderna man målat upp för sig själv och förväntningarna kraschas av en brutal verklighet som obönhörligt straffar dig för dålig planering och undermåliga förberedelser. Vi lärde oss dock, dagen efter tog tog jag en språngmarsch direkt efter frukost ner till affären dryga 10 minuter längre ner i byn prick klockan åtta när de öppnade. Vi provianterade både yoghurt, vindruvor, bananer, bröd, bullar och ett tiopack festisliknande supersöt juice. Det tillsammans med storpack Snickers och Twix från taxfreen och ett rejält paket russin hemifrån utgjorde grunden i vår bergspackning de följande dagarna.
Vi hade blivit våldsamt påminda om något som vi egentligen redan visste. Var och en av oss i familjen kan förvandlas till en riktig bitch när blodsockret faller, och det faller ibland fort, både för oss vuxna och barnen. Så de kommande dagarna förekom vi detta med flera mellispauser, både på förmiddagen och eftermiddagen, nästan alltid russinpaus när så begärdes och choklad och bullar däremellan.
Men det är inte alltid det hjälper, efter flera dagars fantastisk vandring och en oerhörd kämparglöd så sista dagen skulle vi vända på steken och ta liften hela vägen upp till Rothorn (3103 möh) och sen gå ner tillbaka till byn. De andra dagarna hade vi gått upp för berget och åkt lift ner på eftermiddagen. Efter några hundra meter i en ganska rejäl och stenig nedförsbacke surnade Malcolm till. Nu var det inget roligt, han sladdade bara i gruset, varför skulle vi upp på berget igen. Bena var trötta och vad var det där framför honom? Det var bajs! Från murmlar gissade vi. För att lätta upp stämningen började vi berätta en historia om hur det kunde vara så mycket bajs på ett och samma ställe, för det var verkligen bajskluttar precis över allt. Murmlarna måste haft ett bajsparty! Snart var tröttheten som bortglömd och jag och Malcolm klämde i från tårna i den nyss påkomna Murmelbajssången. Det är inte alla minuter som är ett rosa skimmer när familjen är ute och vandrar, men de flesta är faktiskt det, och när de inte är det får man leta upp det där lite extra tålamodet och då och då en lite udda sång kanske 🙂
Wow, härligt att få läsa även om såna här dagar och stunder! Det ska jag själv försöka bli bättre på att skriva om. Det är lätt hänt att det mest är det som blir bra som hamnar på blogg och insta… 🙂 Och det är ju inte alltid så lätt att ha koll på allt när man kommer till ett nytt ställe, inte ens fast man tycker att man gjort en massa research…
Precis, och det kan vara svårt att ändå förstå på distans. Det är först när man är på plats vissa saker uppenbarar sig. Zermatt har tex en jättebra hemsida och fantastiskt bra ledbeskrivningar. Men det var ändå svårt att skapa sig en helt korrekt uppfattning, samt att diverse oväntade saker kan hända…